Livet bakom den ni kallar Sofi

Det som har inträffat är så overkligt att jag inte kan acceptera det. 

Det korsar min tanke med jämna mellanrum och när jag väl börjar tänka på det så är det väldigt svårt att sluta. Jag drömmer om det på nätterna och känner så starkt att det gör ont i hela kroppen. Någon som en gång i tiden stod mig nära och alltid har funnits i mina tankar sedan dess har nu lämnat oss. En fruktansvärt olycka berövade hans liv och jag kommer att sakna honom för alltid.

Vi hade en sång som var vår, en sång som gett mig gåshud varje gång jag hör den. "Jag tänker på dig när jag hör den här låten", sa han. Aldrig tidigare hade orden i en låt betytt eller berört mig så mycket som just den.

Han ville så gärna att det skulle bli vi, vi kunde väl i alla fall testa att ligga lite. Dessa skojsamma men seriösa övertalningsförsök fick mig att backa mer och mer då pressen blev allt större. Jag var ganska ung och trodde inte att jag kunde uppnå hans förväntningar till slut, som med tiden blivit skyhöga. Så det blev aldrig något. Och med tanke på hur charmig han var så var jag en av få som det aldrig blev något med. Det var till stor del just detta ouppnåliga, denna jakt, som intresserade och lockade honom att fortsätta höra av sig. Man får ju såklart inte känna så, men jo, jag gillade vetskapen av att det fanns någon därute som åtrådde mig och som jag kunde ty mig till i svåra stunder. Någon som utan tvekan skulle komma raka vägen till mig om jag bett om det. Någon som tyckte om mig och kände mig på ett sätt som ingen annan.

Tanken värmde men jag utnyttjade aldrig detta eftersom det var för många känslor inblandade och eftersom det handlade om just honom. Jag var rädd för att jag skulle bli kär och sårad, vilket han till och med han hade varnat mig för eftersom han visste hur det varit i tidigare situationer.

Jag var visserligen något utöver det vanliga, sa han, någon olik alla andra. Precis som han. 

Han, jag, vi var som eld.

Jag har mycket skriftligt arbete framför mig i samband med mitt examensarbete.

Jag har kommit hem från en underbar och märklig semester i Thailand.

Imorgon börjar jag min 15-veckorspraktik på Roots Film & Production.

Jag har helt och hållet flyttat till Stockholm från Nyköping. 

Min bror är numera gift med sin Lisa-Marie.

Jag har ingen piercing i läppen längre.

Jag har börjat tycka om rödvin.

Jag är väldigt glad.

David.  

Det svider i mina ögon och jag har huvudvärk.

Jag försöker minnas låten som spelades för mig i fredags för första gången. Jag kände mig riktigt träffad och var tvungen att anstränga mig för att behärska mig och behålla lugnet. Jag vet inte varför jag försöker dölja, eller åtminstone förminska, mina känslor i vissa sammanhang. Dessutom i fel sorts sammanhang, då jag egentligen inte vill något hellre än att visa precis vad jag känner.  

Man ska inte alltid visa exakt vad man känner när man känner det, men när det inte skadar någon, utan med största sannolikhet enbart kommer att glädja någon så borde ju inget annat vara acceptabelt.


Under nästan alla år har jag varit sedd som en glad och positiv person av människor i min omgivning. Jag väljer att se livet från den ljusa sidan så ofta jag kan, jag har lätt för att ge människor komplimanger, jag har nära till skratt och jag tycker om att lyssna på andra människor och vara tillhjälp när jag kan. En social och trevlig tjej helt enkelt. 

Det enda negativa med det här sättet att vara är just att man alltid förväntas att vara på det här viset, hela tiden. Blir Sofie ledsen, irriterad eller arg så är det förmodligen något väldigt hemsk eller ledsamt som har inträffat. Det är inte riktigt tillåtet att bara få vara lite sur för någon liten skitsak.

Nu är det ju självklart, och som tur är, långt ifrån alla som ser det såhär. Lustigt nog är det just de personer som faktiskt ofta själva irriterar sig över saker, gnäller mycket och sällan är glad för sin egen eller någon annans skull som gör det. Att en irriterad person säger till mig att jag inte bör vara irriterad över en småsak är ganska... ja, irriterande. För jag är också arg, sur, grinig och rent ut sagt jävligt irriterad ibland. Inte ofta, men ibland. Jag vet att jag skulle kunna vara sur en väääldigt lång tid framöver utan att det skulle väga tyngre än min tid som positiv. Men jag väljer att vara glad och framför allt så väljer jag vilka människor jag vill ha i min närhet. Jag väljer dom som jag kan känna mig trygg tillsammans med och dom som ser mig som en person med både bra och dåliga sidor och dagar. Jag väljer att släppa in människor med positiv energi, människor som både vill ge och kan ta.  


Det här inlägget blev inte alls som jag hade tänkt mig. Det enda jag egentligen ville säga är att en fantastisk människa spelade en fantastisk låt för mig för några dagar sen, en låt som jag inte minns ordagrant men aldrig någonsin kommer att glömma. Det var en upplevelse utöver det vanliga som berörde mig oerhört mycket, men jag var dessvärre för feg för att visa hur mycket.

Helgen blev en riktig favorit, något jag aldrig vill glömma. 


Fredagen den 26 november 2010, förtrollande viktigt datum. 

Lördagskvällen bjöd på en riktigt trevlig fest i underbart sällskap. Jag fick återse flera ansikten jag verkligen saknat och längtat efter. 

Hela söndagen hade något magiskt över sig och det var inte bara i Gamla Stan det kändes som att man befann sig i en låtsasvärld av kulisser.


Lika overkligt som det kändes, lika verkligt vet jag att det är.
Det är det som gör det hela så obeskrivligt bra.


 

Mitt liv har tagit stora vändningar under de senaste månaderna och det känns bra att röra sig framåt. 
Oavsett hur mycket det än är som är kaotiskt och jobbigt i dagsläget med både det ena och det andra så är jag lycklig. Något inom mig har väckts till liv och nya delar av mig har skapats. Pusselbitarna böjar falla på plats och jag känner mig mer som jag är någonsin tidigare.

Det blir ofta vad man gör det till, och jag tänker göra det här till det bästa någonsin. 



För övrigt så tänker jag definitivt börja sjunga mer, igen. 
Jag vägrar bli gammal och tänka tillbaka på den tiden då jag var för feg och dum för att ägna tid åt min stora passion och det jag fullkomligt älskar att göra. 

 

Du är resan som jag velat ska ta fart

du är gåtan som jag aldrig löser klart

du är början på nåt nytt och nånting underbart

för mig, för mig, för mig.

Fantastisk låt. Den otroligt vackra och sexiga stämman gör mig nästan lika knäsvag som när dennes ägare tittar mig i ögonen. Det är helt makalöst. 

Ligger nyvaken i min säng i Nyköping efter en lång efter-skolan-vila. Känner mig febrig och hängig och den enda jag vill är att det ska gå över tills på torsdag då vi sticker iväg till Örebro med turnégänget. Det är bara två helger kvar nu, vilket inte känns bra alls. Även om det ska bli skönt att få ledigt på helgerna framöver så kommer saknaden att väga så mycket tyngre.

Innan turnén talades det om att man blir som en familj. Jag kan inte annat än att instämma. Jag har lärt känna så mycket fantastiska människor på sistone och jag är rädd att alla bara kommer att försvinna ut ur mitt liv lika fort som dom kom in. Alla kommer inte att försvinna, för ibland när det klickar så klickar det faktiskt på riktigt. Då släpper man inte taget hur som helst.