Låten får förklara
Just when I've begun to get myself together
You waltz right in the door
Just like you've done before
And wrap my heart 'round your little finger
Here you come again
Just when I'm about to make it work without you
You look into my eyes
And lie those pretty lies
And pretty soon I'm wonderin' how I came to doubt you
All you have to do is smile that smile
And there go all my defenses
Just leave it up to you and in a little while
You're messin' up my mind and fillin' up my senses
Here you come again
Lookin' better than a body has a right to
And shakin' me up so that all I really know
Is here you come again ...
And here I go
Ett hum
Jag ligger i min säng i mitt nya hem borta i Nyköping. Jag har bott här i knappt 3 veckor och ikväll är jag ensam, utan min rumskompis. Viktor åkte hem för några timmar sen och jag kollade på en film jag länge velat se. Det slutar med att filmen är slut och kudden är blöt av alla tårar som runnit nerför mina kinder. Jag vet att jag oerhört lätt gråter och är väldigt känslosam av mig. Ändå älskar jag att titta på just sorgliga, vackra och känslosamma filmer. Just nu kanske inte var det bästa tillfället bara.
Jag känner mig riktigt ensam. Trots att jag hur lätt som helst skulle kunna ringa någon här i närheten och med största sannorlikhet få sällskap, så gör jag det inte. Något inom mig gör att jag låter bli. Jag tror jag vet vad det är.
Jag både beundrar och känner avundsjuka mot dom som gillar att vara ensamna. Jag har alltid känt att jag är motsatsen till en ensamvarg. Jag vill ständigt vara med människor jag tycker om i min närhet, ibland bara någon enstaka, ibland en hel bunt. För vem är jag utan alla andra? På något vis är det ju ändå så att det andra anser om mig, är den personen jag faktiskt är. Eller blir. Jag försöker vara en god människa och bra vän och tycker folk i min närhet att jag är det, så är jag ju det, för dom i alla fall. Jag är hyffsat trygg i mig själv, men utan andra blir jag lätt ängslig.
Därför är jag ensam ikväll helt enkelt. Jag måste på allvar träna på att vara ensam. Det är ju inte så att jag ogillar mig själv som enda sällskap, jag måste bara vänja mig vid att tycka om det så mycket som jag egentligen borde.
Känner mig en aning missnöjd med detta inlägg, blev inte riktigt som jag hade tänkt och jag fick inte med allt jag ville ha sagt, men ett hum om vad som försiggår i mitt huvud är ju alltid något.
Det börjar bra
Vi var ett gäng hos Anni idag, som bor en bit utanför nyköpingp, i oxelösund. Vi käkade pizza, drack vin, spelade en och en annan låt på gitarren o hade det trevligt. Jag hade tänkt att sova över från första början, men beslutade mig sedan för att ta bussen hem som alla andra, vilket jag uppenbarligen inte skulle ha gjort.
När vi gick av bussen o jag skulle hämta min cykel och bege mig hemåt, så hör jag konstiga ljud från framdäcket, vilket jag ville utforska, så jag bad de andra gå före, så skulle jag sen cykla ikapp. Som den väldigt otekniska person jag är inspekterar jag däcket utan att förstå vad problemet är och cykeln välter till i samma veva. Så utan att få reda på vad som är felet så välter jag cykeln och känner mig även mycket dum på kuppen. Därefter cyklar jag ikapp de andra, medan cykeln gör konstiga ljud ifrån sig.
Jag cyklar den oerhört jobbiga och långa vägen hem, som till stor del består av uppförsbacke. Jag känner mig lite smårädd där jag cyklar ensam i mörkret mitt i natten. Typiskt nog så är tjejen jag bor med bortrest just denna dag, så jag har ingen att komma hem till och få sällskap av.
När jag väl är framme besöker jag toaletten för att ta bort sminket och borsta tänderna. Sen är det dags att ringa viktor för att säga god natt, precis som vi bestämt. Jag letar efter mobilen utan att hitta den och jag tömmer hela väskan på hallgolvet, utan resultat. Jag letar överallt, till och med där jag vet att jag inte har varit, men ingen mobil. Då plingar en klocka! Jag måste ha tappat den när cykeln välte till ända borta vid busscentralen. Jag har ingen ork att cykla dit och hem igen, vilket skulle ta en timme ungefär, så jag loggar in på msn och som tur är sitter viktor vid datorn hemma i Stockholm. Han ringer en taxi till mig, jag åker dit och hittar mobilen på grusvägen och åker hem igen. Jävlar vad glad jag blev som hittade mobilen! Snacka om tur i oturen.
Men ush vad jag kände mig ensam inatt.
Ny lägenhet och skolstart
I tisdags flyttade jag till Nyköping och träffade för första gången Revin, tjejen som jag numera bor ihop med. Vi kommer riktigt bra överens och har redan på en vecka börjat få iordning lägenheten till ett trevligt hem. Enda nackdelen med den är att den ligger lite längre från centrum, dvs om man räknar i nyköpingsavstånd. Men eftersom vi envisas om att se saker och ting från den ljusa sidan så har vi i alla fall nedförsbacke större delen av vägen till skolan, som vi cyklar till på ca 13 minuter. Hemvägen blir lite tuffare, men dest bättre för min otränade kropp. Och även fast Revin i dagsläget är smal och superfin så äter hon som en häst, så lite uppförsbacke skadar inte.
I torsdags var det upprop och jag träffade nästan alla i klassen. Blev redan då väldigt nyfiken på var och en, och än så länge har jag hunnit göra mig lite smått bekant med några stycken, och det känns redan nu som om det kan leda till riktigt fina vänskaper framöver. På torsdagskvällen drog vi några stycken ner till hamnen och åt middag tillsammans, tog en öl och sen var det dags för Petter att inta scen. Inte min favorit och musiksmak, men underhållande på sitt sätt. På fredagen var det mest lite grundlig information om utbildningen och syftet med den under dagen, och på kvällen blev det förfest hos Björn och därefter utgång igen. En helkväll som slutade där den började, hemma hos Björn. Jag bestämde mig dock mitt i natten för att ringla ut från lägenheten och leta efter bussterminalen för att ta en riktigt tidig, och alldeles för dyr, buss hem till stockholm. När man är borta hemifrån och vet att man ska vara det ett tag framöver så längtar man hem extra mycket. Så lite kräftskiva och fest var väldigt passande.
I söndags blev det Ikea, och därefter nyköping igen. Viktor var här och hälsade på för första gången, och jag hade inte den minsta lust alls att släppa taget när han var tvungen att bege sig hemåt till stockholm igen.
Idag var skolan tuff med intressant. Jag kände mig rätt okunnig och var lite för feg för att räcka upp handen och be läraren, som även råkar vara chef för hela utbildningen, om förklaringar, särskilt när ingen annan gjorde det. Det visade sig dock i efterhand att jag inte var den enda som inte hade koll på allt, men efter lite research och snack med några klasskompisar efter skolan så fall bitarna på plats. En del åtminstone.
Mitt rum ser fint, men en aningen tomt ut, men det är inget som inte lite kreativitet kan ordna. Fan, ska upp om 6 timmar, måste sova. Detta är förresten drygt halva min klass, vi satte oss på ett café efter plugget idag.
Flytt imorn
Jag har varit en vecka i Egypten, fantastisk solsemester med god mat och ljusblått vatten fullt av fiskar i alla möjliga färger. Snorklade, köpte fina saker och blev nästan så brun jag hoppats på.
Landetfesten blev äntligen av i lördags, efter tre inställda datum, och jag är mycket nöjd med resultatet. Det enda jag kan beklaga mig över var att några få personer fick förhinder och inte kunde komma, och att festen inte blev lika långvarig som vanligt. Kändes lite extra härligt att få se så många vänner på ett och samma ställe nu iom att jag flyttar till Nyköping, imorgon faktiskt. Har packat hela dagen, och jag tror att jag börjar bli klar.
Har precis haft besök av Max i några timmar. Han flyttar på onsdag till Borås så vi ville hinna ses innan vi sticker åt olika håll. Inte ens när jag vinkade hejdå i dörren förstod jag hur det ligger till. Eller så förtränger man det bara. Under alla de åren vi känt varandra så har vi nog aldrig varit ifrån varandra så mycket som vi kommer vara nu, vilket är en sorglig tanke, men som troligen leder till att vi tar vara på tiden betydligt bättre de få gångerna vi väl kommer att ses, vilket i sig är något gott.
Tvättstugan kallar.
Barcelona
Sen sist har jag varit i Spanien och hälsat på Ida, som är en barndomsvän och en av de allra bästa människorna jag träffat någonsin. Hon smälter snön på vintern vill jag lova.
Tyvärr bestämde sig Idas mage för att sätta sig på tvären och rent ut sagt bli förjävlig. Hon fick maginfluensa och mådde riktigt dåligt i några dagar. Så, vad gör man? Jo, man tar över Idas barnflickeroll. Man lagar frukost åt de två små barnen, man tittar på saltkråkan såklart, man badar jättemånga gånger i poolen och man har det allmänt lattjo. Så flöt det på ett tag.
När Ida väl blev frisk åkte vi in till Barcelona. Vi träffade ett gäng trevliga finländare som kunde förstå allt vi sa, visade det sig efteråt, medan vi inte kunde förstå ett ord av vad dom sa. Förutom när dom sa glögi, för det betydde glögg. Hur det kommer sig att vi pratade om glögg på en restaurang i hjärtat av Barcelona är en annan sak.
Vi dansade igenom en hel natt på Magic, en rock n roll bar med ett oändligt flöde av störtskön musik som man kunde svinga sig till. Jag såg förmodligen oerhört dum ut där på dansgolvet, men det skiter jag i. Det var en mycket mycket rolig kväll. 
Min resa var en mycket trevlig upplevelse, som inte blev som väntat, men det kanske är just då den blir speciell, när den inte är som den alltid brukar vara.
Inatt åker jag till Egypten.
När jag var liten ville jag bli en sjöjungfru
"Vet inte vart. Vet inte när
Bara att något börjat det här
Jag skall bli fri, och jag skall bli
del av din värld"
Gunga hammock på en ballkong
Känns som om allt fungerar tvärtom. När jag tar ipren o väntar någon timme, så mår jag ännu sämre och febern stiger jättemycket. Sedan, ett bra tag senare så har jag nästan ingen feber alls. Kroppen verkar sega rejält.
Det ömmar i hela kroppen, och alla mina hårstrån på armar o ben känns som små sylvassa små nålar som stickts in i min kropp. Huvudet hettar och jag känner mig som i en liten bubbla.
Gårnatten var fantastiskt trevlig. Vi blev ett mysigt litet gäng på 6 personer där allt flöt på nra. Vi rökte vattenpipa, kollade i skolkataloger, drack upp en flaska sambuca, bokade en tågbijett så att jocke ska få åka till sin kärlek i gbg, spelade gitarr och störde uppenbarligen några fruktansvärt ohyffsade grannar. Det blev väldigt sen hemgång, och jag tror att jag lyckades dölja min frustration över taxichaufförens oförmåga att hjälpa till.
Jag visste redan när jag drog hemifrån att febern var ett faktum, men jag ignorerade den, längtan efter att träffa alla var mycket större än feberns obehag. Och jag ångrar mig inte en sekund.
"Taktik är konsten att vinna ett slag, strategi är konsten att vinna ett krig".
Det gäller att hela tiden vända saker och ting till sin fördel, att försöka se glimten av ljus även i den mest kolsvarta av tunnlar. För rätt som det är så tar ljuset över och börjar skina meningsfullt på något som ändrar din inställning. Något du kanske tidigare inte lagt märke till. Jag hoppas att jag någongång kommer vara den som det skiner om och som någon finner som just det där meningsfulla.
Gud, jag vet inte alls vart jag vill komma, är hemkommen från en kortare krogrunda än vad jag till slut hoppades på och har en jävla massa tankar skjutandes runt i skallen. Inte på grund av just det.
Hur mycket jag än försöker tänka på något annat så irrar en fråga runt i huvudet på mig, som lyder "Med vem då?". Jag tänker dock inte ställa den öga mot öga, för svaret kommer eventuellt att såra. Ibland är det kanske bättre att inte veta svaret på allt som man undrar över. Man får hoppas att ens undran ger med sig och faller i glömska till slut, så att man inte ens minns vad det var man undrade över från första början. Jag vet inte om det går, men det märker jag nog snart. Minns jag inte vad det här inlägget handlar om sen, så är det ju bara att fortsätta med den strategin.
I det här fallet handlar det om ett krig där andra givetvis är inblandade, men som utspelar sig inom mig.
Försvinn bara, tack.
Att få tag i lägenhet visade sig inte vara det allra lättaste. Bara tanken av att behöva pendla mellan Stockholm och Nyköping gör mig illamående. Jag vill definitivt leva och bo där, så att jag kan fokusera ordentligt på utbildningen. Komma bort lite helt enkelt, se saker ur ett annorlunda perspektiv.
Sen är det lika bra att jag lämnar Tyresö ett tag. Jag tycker verkligen inte om att inte tycka om någon, men just nu ogillar jag någon så starkt att jag nästan spricker. Det bör inte vara så, personen har egentligen inte gjort något för att förtjäna det, bara inkräktat i mitt liv. Det kliar i fingrarna, gnisslar om tänderna och kokar inom mig. Jag vill sparka, slita, spotta och svära, men istället ligger jag här och tänker. Kommer inte direkt nånvart, eftersom jag kräver svar som jag inte kan ge mig själv, utan att vrida på sanningen till min egen fördel.
Så, jag är en mordisk och snart hemlös flicka på 22 år, med en mycket förvirrad och aktiv hjärna. Vem vill ha?
Egentligen
Ibland hatar jag att vara den som behöver känna så jävla mycket. Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Egentligen är det inte fel att vilja ha någon för sig själv.
Allt är lite huller om buller
Vad gör man när allt känns konstigt och man inte är säker på någonting? Jo, då skickar jag sms som jag sen ångrar att jag skickade. Även om dom inte betydde något särskilt, utan snarare bara innehöll töntiga övertalningsförsök, så borde dom bara inte skickats. Att verka svårflörtat är verkligen inte min grej, vilket är en nackdel i många sammanhang. Tänker jag på någon eller något, så går tiden mer långsamt än någonsin, och jag blir alldeles för otålig för att låta det vänta. Något jag försöker jobba på, utan vidare framgång.
Man hoppas väl att den man hör av sig till har mod nog att säga till om man blir jobbig, det skulle jag i alla fall gjort. Eller kanske inte. Åtminstone hoppas jag att jag skulle det.
Imorn blire fest. Ska inte dränka mina sorger utan bara koppla bort allt för en stund. Ludda till det lite.
Baksidan får inte glömmas
Börjar redan bli nervös att jag ska stå där övergiven, med resväskan i näven, i Nyköping utan någonstans att ta vägen. Sandra har lovat att hjälpa mig och kolla runt efter bostad hos de elever som inte längre ska bo kvar, och jag ber till gudarna att vi ska lyckas hitta något. Det där ordnar sig nog till sist. Sandra är en jävel på att ta tag i saker har jag märkt, vilket är alldeles perfekt för mig i det här sammanhanget.
Mycket som försiggår i skallen nu, saker som ska ordnas, kollas upp och fixa. Ska försöka ta tag i en sak i taget, så jag inte blir för ivrig o gör allt samtidigt så det bara trasslar till sig. Boende, csnbidrag, lån, flytt, tjänsteledigt och allt vad det nu är.
Har solat idag i alby och är, för första gången på väldigt länge, brunare på baksidan av kroppen än framsidan. Eller röd kallas det nog. Glömmer ofta att sola ryggen, men nu jävlar, i år ska jag få en snygg och jämn bränna hade jag tänkt.
Har ju gett mig fan på att jag ska bli brunare än Peter, men vi får se hur det går med den saken.
Nära till både gråt och skratt
Dessvärre så gjorde inte min käre vän det, vilket tynger mitt hjärta. Det är helt obegripligt, om sanningen ska fram.
En del av mig jublar givetvis av glädje, en annan del gör bara ont. Jag vet inte hur man hanterar en sånhär situation på bästa sätt, men jag antar att det gäller att vara ödmjuk, stötta varandra och samtidigt våga vara glad för sin egen skull.
Nej, nu måste jag smälta beskedet.
Ett <3 till Tove, som alltid kämpar tappert, och som kommer komma dit hon vill oavsett.
Du får tänka på att jag är ett år äldre än dig, din tid är nog mogen nästa år :)
Otålig
Innan juli, sa dom, och det är ju precis en vecka kvar. Så, några dagar till får jag allt hålla ut.
Frågan är om Nyköping vill ha mig eller inte!?...
Börjar bli på tiden att se en inte-alltför-töntig-actionfilm.
På andra linjen
Var på intagningsprov och intervju i söndags på skolan, och jag känner mig hyffsat nöjd med resultatet. Självklart sa jag några saker jag kanske inte borde ha sagt, och glömde säga något jag troligtvis skulle ha nämnt, men så är det.
Träffade många intressanta människor, vara några förhoppningsvis kommer bli mina nya klasskamrater till hösten.
Fick ett väldigt trevligt telefonsamtal igårkväll, var längesen jag pratade med någon så länge i telefon. Härligt när allt flyter på och man glömmer rum och tid. Bara koppla bort allt för en stund och bara rikta all uppmärksamhet åt personen på andra linjen.
100 år!
Min käre mor och far har sin 50-årsfest imorgon. Jag har skrivit en dikt som jag tänkte läsa upp för dom när alla är samlade efter middagen. Det får bära eller brista, för trots att jag själv ser poängen i den, så är den amatörmässig och det gäller att hjälpa till lite med stavelserna och rytmiken för att den ska kunna fungera.
"Att allas åsikter ständigt vill fram
o att vi var för lata för att städa bort allt damm
att den ena vill choklad, den andre vanilj
har gjort att vi alltid vart en högljudd familj
Men även om livet inte alltid vart en dans
så har jag aldrig velat leva det någon annanstans
och om jag får jackpot och blir väldigt rik
så skulle jag lätta på allt erat slit
Hur mycket den än har stökat och krånglat
så har jag den ändå aldrig nånsin ångrat
den bästa uppväxt man kan tänka sig
är bara en av de saker ni givit mig
När jag känner mig vilse och inte vet vad jag vill
är ni alltid dem första jag vänder mig till
för att era ord är min trygghets källa
där visdom och rättvisa alltid tycks gälla
Att ingen vill bli äldre är något man vet
men ni bara åldras med värdighet
ni fortsätter älska och läker alla såren
för guds skull ni blir ju bara snyggare med åren
Jag skulle vilja påminna varendaste dag
om att det är med stolthet jag bär era drag
det grundar sig i det jag vet o allt jag minns
att ni är den bästa mamma o pappa som finns"
Yes yes yes
Wiiiiiiiiiiiiiieeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee!
Tänk, jag kanske flyttar till Nyköping i höst. Ska se till att denna sommaren blir den bästa någonsin, för givetvis skulle jag sakna allt här hemma, men jag måste iväg. Måste få prova på andra miljöer och lära känna mig själv bättre. Kommer kanske aldrig kunna finna ro annars.
Fortsättning följer så småningom.
Att göra eller inte göra
Det pirrade i hela mig.
Jag lyckades precis slita blicken från ett videoklipp bestående av hopp och volter. Nu sitter jag bara här och tänker. Försöker få ur mig tankarna genom lite skriveri, men det är inte helt utan ansträngning, vilket säkert märks av innehållet i detta inlägg.
Jag funderar över beslut och hur stor skillnad olika beslut kan göra. Jag skulle följt hjärtat och valt något, men valde någon annat på grund av rädsla. Rädsla för att göra något jag senare skulle ångra. Jag borde ha sett en film istället.
Nej, nu tar jag mig i kragen och tränar lite.
Det är inte långt kvar nu
Ikväll blir det spelning för hela slanten. På stampen klockan 21 kommer vår käre Joe déBro inta scenen och ta oss alla med storm återigen. Fantastiskt. Innan blir det lite öldrickande i någon park eller på någon liten mysig krog i närheten i sällkap av några vänner. Nu hoppas jag bara att vissa lägger plugget åt sidan och faktiskt hänger med. Livet är allt bra härligt, och det gäller att ta vara på de små gyllene tillfällena.
Imorn ska jag på öppet hus på skolan i nyköping, är nästan lite nervös. För varje dag växer nervositeten och hoppet om att komma in på skolan blir till en klump i magen. Det är verkligen dags för mig att ta ett steg vidare i livet nu, börja ett nytt kapitel. Jag kan redan nu se mig vinglandes på nyköpings gator en ljummen sensommarnatt, på väg hem efter ett krogbesök, och jag vet att jag känner mig lycklig. Jag har något att kämpa för, ett mål som ska nås.
Jag har kanske aldrig varit en riktig storstadstjej. Jag blir lätt stressad av FÖR stora ytor fullproppade med stressade och egoistiska människor som tunnelseendes armbågar sig fram. Självklart gillar jag liv och rörelse, men då i positiv andra. Jag är trött på att behöva byta buss tre gånger för att besöka en kompis. Trött på att gå till jobbet varje dag fast man egentligen inte vill. Det hade ju aldrig kommit på fråga om det inte var för lönens skull.
Ne, nu ska det bli andra bullar. Jag SKA SKA SKA komma in på utbildningen, och jag ska svettigt kämpa mig upp till toppen och skaffa kontakter som i sin tur leder till ett jobb där jag slipper undra vad fan det är jag slösar mitt liv på!? Jag må vara ung och oerfaren, men jag är mycket bättre än så! Jag vill vakna på morgonen och känna mig inspirerad och glad över att få komma till användning på ett vettigt sätt.
Jag håller tummarna så hårt att jag får kramp.
