Jag kan inte tro att det är sant.
Nu smäller jag av. Fuck this.
Senoj Tegdirb
Ibland har man såna dagar då allting känns fel och bara skit. Jag har haft några i rad nu.
Stressen över att inte ha något jobb och vädrets riktigt deppiga gråa färg ger mig ångest. Det är just under dessa dagar som ingenting känns viktigt. Sådana dagar då jag börjar gråta helt plötsligt för mig själv i min ensamhet. Jag går knappt ut heller, eftersom de ena skoparet jag äger, som är tillräckligt varma för denna årstid, har visat sig ha ett stort hål under sulan som går rätt ut i vida världen, medan de andra skorna läcker in. Antingen har jag en jävla otur när jag köper skor, eller så har alla andra samma problem. Chansar på det första, men tror ändå att den som kommer på idén att skapa riktigt bra, vanliga och framför allt vattentäta skor kommer ta hem storkovan. Gummistövlar i all ära, men jag syftar på något annat.
Har precis tittar på den 3e filmen i min nya, näst intill kompletta, samling Hugh Grant-filmer. Bridget Jones Dagbok och jag erkänner gärna att jag gillar den. Väldigt mycket till och med. Jag vill också röka inomhus och lyssna på "All by myself", men istället ligger jag här ensam, med en dator emellan benen och ingen som helst lust att sova, fast jag bör vända tillbaka dygnet så jag orkar upp imorgon. Inte för att jag har något att göra egentligen, bara sådant som måste göras men som jag inte kan göra själv eftersom jag först måste ta reda på hur det ska gå till, vilket jag behöver hjälp med att göra av någon som är hemma, vilket ingen kommer vara, eftersom dom är på jobbet.
Jag har tecknat kontrakt på en lägenhet förresten. Min allra första egna lya, tillsammans med Viktor förstås. Tyresö blir mitt hem där i början av februari. När jag börjar inse att jag faktiskt inte ska bo hemma längre vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men utan att jag hunnit fundera mer över det rinner en tår nerför kinden, det är ju trots allt en sån dag.
Stressen över att inte ha något jobb och vädrets riktigt deppiga gråa färg ger mig ångest. Det är just under dessa dagar som ingenting känns viktigt. Sådana dagar då jag börjar gråta helt plötsligt för mig själv i min ensamhet. Jag går knappt ut heller, eftersom de ena skoparet jag äger, som är tillräckligt varma för denna årstid, har visat sig ha ett stort hål under sulan som går rätt ut i vida världen, medan de andra skorna läcker in. Antingen har jag en jävla otur när jag köper skor, eller så har alla andra samma problem. Chansar på det första, men tror ändå att den som kommer på idén att skapa riktigt bra, vanliga och framför allt vattentäta skor kommer ta hem storkovan. Gummistövlar i all ära, men jag syftar på något annat.
Har precis tittar på den 3e filmen i min nya, näst intill kompletta, samling Hugh Grant-filmer. Bridget Jones Dagbok och jag erkänner gärna att jag gillar den. Väldigt mycket till och med. Jag vill också röka inomhus och lyssna på "All by myself", men istället ligger jag här ensam, med en dator emellan benen och ingen som helst lust att sova, fast jag bör vända tillbaka dygnet så jag orkar upp imorgon. Inte för att jag har något att göra egentligen, bara sådant som måste göras men som jag inte kan göra själv eftersom jag först måste ta reda på hur det ska gå till, vilket jag behöver hjälp med att göra av någon som är hemma, vilket ingen kommer vara, eftersom dom är på jobbet.
Jag har tecknat kontrakt på en lägenhet förresten. Min allra första egna lya, tillsammans med Viktor förstås. Tyresö blir mitt hem där i början av februari. När jag börjar inse att jag faktiskt inte ska bo hemma längre vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men utan att jag hunnit fundera mer över det rinner en tår nerför kinden, det är ju trots allt en sån dag.
Det kommer, vänta ni bara.
....
