When I find myself in times of troubles
Det är härligt när någon skämmer bort en med komplimanger, och underbart att inse för sig själv att det är sant.
Det är nödvändigt att någon påpekar dina fel ibland, och i synnerhet att du själv kan acceptera dom.
Det är synd om man känner något utan att våga visa det, men tragiskt när någon låtsas känna utan att mena det.
Det där med tillställningar
Mina kollegor bredvid mig sitter och pratar om att den ena av dom alltid är den som ordnar träffar och middagar för sina vänner, och visserligen är alla glada över att ses, men ingen tar tag i det på egen hand. Hon hade vid ett tillfälle sagt att hon inte orkar fixa allt hela tiden, och då svarade hennes väninna att "jaha.. ne då blir det väll inge mer då?.."
HOHO, VAD I HELVETE!?
Den andra kollegan svarar då, lika smart som alltid, att så kan man inte hålla på! Är man den som alltid står för underhållningen och drar ihop människor så blir man ju bara... fast. Hon skulle minsan inte tillåta det hända för det skulle göra henne riktigt förbannad.
Det slog mig att det likaväl kunde ha varit mig dom pratade om.
Jag är lite sån, eller ganska mycket till och med, men det är ju för att jag älskar att umgås med mina nära och kära. Så, istället för att chansa så tar jag tag i det. På något sätt måste man få ihop det så att man får träffa alla man bryr sig om med jämna mellanrum. Jag vågar tro att om jag inte skulle hålla i ställningarna så skulle någon annan förr eller senare göra det. Eller hur?
Be mig så stannar jag kvar
När det väl kommer till kritan och är på väg att gå rakt utför så vet jag att det är precis vad han INTE vill, då visas nämligen tydligt naturliga reaktioner. Jag har sett det, för ett år sen ungefär, och jag vill inte vara med om det igen, även om det inte var uteslutande hemskt. För hur sjukt det än låter så tillät jag mig själv att njuta lite av situationen, att i ögonvrån se hur hans bedjande och förkrossade blick tittade ängligt på mig. Och där stod jag med en cider i handen, låtsades som om jag inte ens tänkte på det, och pratade med någon om något fasligt onödigt. Men det kändes bra att veta att det gjorde ont i honom, för det bevisade att det finns mer därinne än vad som märks alla gånger.
Jag kan tvinga mig att stanna om du vill,
men det enda jag kan få
är en känsla av att inte finnas till
om jag kommit bara för att gå
Be mig så stannar jag kvar
Förresten, jag frös ofantligt mycket imorse och letade i garderoben efter något passande för dagen. Jag grabbade tag i den sköna koftan jag skaffat, kofta är lika med värme tänkte jag, och inte förrän jag är på jobbet och märker att jag fryser ändå, så kommer jag på att den är kortärmad.
Kan man inte tänka längre än så, då får man fan frysa.
I loved it, trots att jag tydligen var för full för krogen.
I takt med att tåget började närma sig Stockholm så kom ångesten men inte förrän inatt forsade tårarna. Viktor låg och höll om mig så hårt han kunde och bara väntade ut all sorg. Han är underbar min Viktor, och det är skönt att ha någon i närheten som vet att man känner sig vilse, ensam och liten, och bara finns där för en. Även om inte allt samspelar just nu, så är jag fruktansvärt glad över att ha honom vid min sida.
Tiden gick så väldigt fort där borta i Malmö, förmodligen för att den spenderades i det underbaraste sällskap jag kan tänka mig. Tillsammans med dom som jag alltid känner mest levnadsglädje och bästa samhörighet med. Dom jag värderar högst och som jag vet känner likadant för mig.
Helgen fullständigt sprudlade av glädje från alla möjliga håll och kanter. Att få sitta på en liten balkong och utbyta ord från hjärta till hjärta, att sjunga för Anna som fyllde år, att röka vattepipa på golvet i Julias rum, att se hur det gnistrade i allas ögon när de mötte ens egna.
Jag är så ledsen över att jag inte kunde stanna längre
men skattar mig själv så lycklig över att ens ha sådana vänner att kunna besöka.
Till Anna
När vi fantiserat om vem vi vill bli,
Var du alltid öppen och fördomsfri
Du lyssnade inte på alla som vet,
utan trotsade hindren och såg möjlighet
När alla tvivlade, till och med jag,
Fick du allt att klarna som natt blir till dag
Nu vårdas min samling i minnet på hög,
Då du var den enda som sa att jag dög
Om du nånsin faller och behövs tas emot,
Ska jag dig då fånga och låta slå rot
Som en värdefull skatt eller dyrbar safir,
Ska jag vårda dig ömt hur och vem du än blir
Om ingen tar hänsyn och alla sagt nej,
vill jag att du vet att jag finns här för dig
För djupt in i hjärtat, om allting går snett,
Är du den stjärna som i livet mig lett
Det tillhör er
Sofie Dahlstedt, som svar på din "My lovely ladies"-fråga säger jag bara:
Förmodligen lika tomt som mitt hjärta känner sig utan er.
"Min man kan namnen på alla sina får, men inte mitt mellannamn."
Tänk att jag känner mig som en fullständig outsider när jag vandrar runt i trakterna här på norrmalmstorg. Folk tittar nästan lite förvånat på mig när jag tar upp mitt passerkort och träder in genom de stora glasdörrarna in till jobbet i den stora ståtliga byggnaden. Med kläder från Hennes, den unga åldern och den lite underlägsna blicken passar jag helt enkelt inte in. Jag känner mig inte alls hemma. Här inne på kontoret råder, som tur är, en lite lättsammare atmosfär människor vågar fråga varandra saker, pratar i mun på varandra och till och med brister ut i skratt ibland.
Detta betyder att jag är ett steg närmare någon slags slutsats, för nu finns det åtminstone ett förslag mindre att välja mellan för att hitta rätt här i livet.
För jag undrar verkligen vart mitt liv kommer bära av någonstans. Jag kanske kommer tala ett annat språk flytande, boendes i något land som jag i dagsläget aldrig hört talas om. Jag kanske flyttar ut på landet eftersom min nyblivne man är bonde och har namn på alla sina trettioåtta får, utan att minnas mitt mellannamn. Tänk om jag blir jätterik efter att ha vinnut superchansen och strosar runt i smaragdtäckta glasögon utan styrka eller lever så knaprt att jag knappt har råd med mat åt mina tolv stackars barn. Jag och Viktor kanske skaffar familj, bosätter oss på söder och blir stammisar på Koh Panghan så vi alltid får gå före i den oändliga middagskön. Jag kanske kommer att spenderar min fritid genom att gå på musikal och ångra att jag aldrig tordes söka den där utbildningen som jag helst av allt ville gå på.
Bamse kanske har rätt i det hon säger, jag hoppas verkligen att det är så. Att är man en bra människa, vilket jag anstränger mig för att vara och tycker att jag är ibland, så behöver man inte ständigt leta efter lyckan, utan den liksom hittar dig med tiden. Jag ska självfallet inte bara slappa och vänta, men det känns bra att veta att man kanske kan mötas på vägen, och knalla hand i hand sen.
Lunarstå-årm schala la la la!
- Jag har ätit en snorkråka
- Jag har varit en av dom som blev 6:e bäst i Sverige på schack
- Jag blev kysst första gången i åttan.
- Jag har ramlat och brutit armen när jag bara stod still på en skateboard i skolkorridoren
- Jag har skurit mig i armen av en olyckshändelse, vissa tror jag är själmordsbenägen
- Jag gillar att ha på mig mammatrosor
- Jag har aldrig slagit någon
- Jag har trott att stroke hetter stråke på svenska
- Jag känner en som köpte en bingolott till sin mamma för att vara snäll. Hon vann 5 miljoner på lyckohjulet.
- Jag har fortfarande kvar min lunar
- Jag är alltid den som flyttar på mig när man möter någon på gatan, har provat att bara gå på precis som alla andra, men det har bara resulterat i att jag/någon gått in i någon/mig och gjort denne någon irriterad.
- Efter en halvtimmes tvekan hoppade jag från femman på flaten men var så stel så huden under foten sprack när den slog emot vattenytan
- Jag har haft fönstret öppet på natten i hopp om att min dåvarande kärlek Peter Pan skulle komma förbi.
- Jag har aldrig riktigt slutat tro på att tomten faktiskt finns
- Jag har träffat en barnpsykolog pga min rädsla för den onda fén i Törnrosa
- Jag har aldrig svimmat
- Jag har varit tyst, utan att säga ett ord, i en hel vecka.
- Jag har matat en miniapa med spaghetti
- Jag har aldrig gillat mörk choklad
- Jag har krockat in i Thomas Di Leva på väg till tandläkaren
- Jag har inte lärt mig att nyckelknipa heter nyckelknippa. Man kniper ju ihop nycklarna med en knipa.
- Jag ät livrädd för hajar och getingar
- Jag stör mig på gifta människor som hela tiden säger "min fru/man"
- Jag har skrivit en relativt onödig lista
Jag är normal, allt är Kims fel.
Tänk att jag alltid, minst en gång, på tunnelbanan undrar, särskilt på morgonen, om min musik i hörlurarna hörs till andra runtomkring. Ibland när en låt lider mot sitt slut, och det påbörjas någon megatöntig låt (jag lyssnar på en hel del mesmusik) blir jag nästan lite skamsen eftersom jag alltid är bombsäker på att alla stör sig på mitt dåliga musikval. Precis som om det fanns en till skylt bland de andra skyltarna där på dörren som sa "ska det spelas musik måste alla vara överens om vilken", och hade det varit så hade ingen låtit mig vara dj.
Jag säger inte att jag har dålig musiksmak, mer mesig. När Hanson - I will come to you plötsligt börjar ljuda i öronen brukar handen helt okontrollerat leta sig till den svarta lilla mp3n i fickan och snabbt byta till nästa i hopp om att ingen hann reagera. För när väl Kiss börjar vråla istället känns allt tryggt igen.
Allt kanske började den gången för någa år sedan när jag satt på bussen till skolan djupt insjunken i en annan värld tillsammans med en fenomenal låt. Jag spelade på hög volym, vilket jag knappt tänkte på, och eftersom låten var så fruktansvärt bra så lyssnade jag på den om och om igen. När alla elever började vrida på sig och greppa tag i sina väskor förstod jag vi var framme. Någon knackade mig i ryggen bakifrån och jag stängde av musiken och vände mig om till en förvånad och morgontrött Kim som retfullt sa "Ahaaaa, hehe det var du som lyssnade på Iris!"
Tro inte på allt du hör
Hans kompis fick det att låta som en självklarhet att det skulle ha varit jag som bara hade överdrivit. Det skulle aldrig kunna ha varit så att han faktiskt använde den attityden som ett försvar, eftersom han gillade mig så mycket, och jag valde någon annan!?
Jag känner mig jävligt sårad, arg och förödmjukad över att någon man tyckt om och öppnat sig för i sin tur berättat om det inför sina vänner som om det vore en simpel sak. Särskilt när jag vet att han inte tyckte att det var det.
Att kompisen sen är så okänslig som säger det till mig mitt bland människor på en fest gör ju inte saken bättre. Från att jag kände mig härligt delaktig i partystämningen till att känna mig som en blottad jubelidiot som i chocktillstånd bara småler precis som om han hade rätt i det han sa. Att jag bara hade överdrivit allt. Att det aldrig hade varit något seriöst ändå.
Tycker förresten att du är fånig som inte kunde höra av dig.
Jag skrev till dig för att få dig att förstå att du betyder mycket för mig oavsett, och för att du aldrig skulle känna dig dum över mitt val. Att du inte ens hade mage att svara tyder på att du kanske aldrig var värd det. Om du var ute efter att lura mig, så gjorde du det jävligt bra.
Jessica underbara, tack för ditt stöd,
tur att det finns människor som du i denna värld av idioter!
Herrejävlar
På McDonald's drive-in.
Låt oss kalla den kvinnliga kassörskerösten för Åselina.
Viktor: Två glassar tack
Sofie till Viktor: Med kolasås
Viktor till Åselina: Med kolasås
Ingmar bak i bilen: Inte på min!
Viktor: Eller bara en med kola sås
Åselina: Ska ni ha kolasås på båda?
Viktor: Nej, bara på en
Åselina: Okej, en glass med kolasås alltså, var det bra så?
Viktor: Nej alltså, två glassar. En med kolasås.
Åselina: Ska ni ha tre glassar?
Viktor: Alltså.. Vi vill ha två glassar, den ena med kolasås och den andra utan.
Åselina: Okej, två vanliga glassar alltså.
Viktor: Ja, precis, eller nej, den ena ska det vara kolasås på.
By the way, jag har desperat sökt jobb på just den donken en gång i tiden, utan att få det! Fick inte ens ett svar, vilket han lovade mig. Jag drar slutsatsen att det är dom som är nötter, inte jag.
Starkast utav alla
Tack för att du ser mig som den jag är och även den jag kan bli.
En stor inspiration och trygghet i mitt liv som jag kan luta mig tillbaka till i vetskapen om att du finns kvar.Trots omständigheterna drogs vi tillvarandra och blev vänner på nolltid. Vi fann någonting i varandra som inte gick att undvika, något man saknat utan att ha sökt. Som en borttappad pusselbit som slutligen kommer till rätta och faller på plats.
Du är vännen jag aldrig hade vågat hoppas på.
Lilla Sofie, ja hon väntar säkert än.
Men det är rätt så svårt när man inte vet vad det är man faktiskt saknar. Jag vill ju börja plugga igen, så att glöden kan få väckas till den flamma den vill vara. Jag vill resa, utforska, lära känna och uppleva. Jag vill smaka nya smaker, träffa nya människor och hitta min plats på jorden. För den kan väl omöjligt vara här?.. Eller ligger kruxet i att jag inte vet hur jag ska handskas med mig själv efter så många år. Det känns lite som när jag var liten och inte kunde välja vilken glass jag ville ha en varm sommardag. Nogger eller 88an... 88an eller nogger... oledoledoff. Det slutade ofta med att jag inte köpte någon glass, men när jag väl gjorde det så ångrade jag mig alltid efter första mötet mot tungan.
Jag känner mig totalt vilse och bara inte hemma någonstans. Har en såndär obehaglig klump i halsen, när man helst bara vill kräkas för att få slippa känna den längre, hur mycket jag är hatar att kräkas.
Även om nästan alla är kvar på samma plats, med samma rutiner, så känns det som att de få som går om mig är många fler och mycket mer betydelsefulla. Dom som faktiskt gör saker med sitt unga liv, precis som jag vill. Jag vill så mycket, och inget kan stoppa mig, förutom just jag själv.
Inspiration får jag av många vänner, sådant som verkligen drar med mitt hjärta och min längtan åt olika håll men benen står kvar här så vitt jag förstått. Som att vakna ur drömmen och besviket inse att man bara drömde.
Dom som jag vill leva livet tillsammans med och dom i vars sällskap jag är mitt sanna jag har stuckit.
Jag vill dödens döda och sticka kniven i malmö.
Inlägget blev lite väl ångestladdat, men i annat fall hade jag varit sprängd by now. Låt mig säga såhär, både humöret och självkänslan befinner sig i samma höjd som mina fotsulor just nu.
