"Min man kan namnen på alla sina får, men inte mitt mellannamn."
Tänk att jag känner mig som en fullständig outsider när jag vandrar runt i trakterna här på norrmalmstorg. Folk tittar nästan lite förvånat på mig när jag tar upp mitt passerkort och träder in genom de stora glasdörrarna in till jobbet i den stora ståtliga byggnaden. Med kläder från Hennes, den unga åldern och den lite underlägsna blicken passar jag helt enkelt inte in. Jag känner mig inte alls hemma. Här inne på kontoret råder, som tur är, en lite lättsammare atmosfär människor vågar fråga varandra saker, pratar i mun på varandra och till och med brister ut i skratt ibland.
Detta betyder att jag är ett steg närmare någon slags slutsats, för nu finns det åtminstone ett förslag mindre att välja mellan för att hitta rätt här i livet.
För jag undrar verkligen vart mitt liv kommer bära av någonstans. Jag kanske kommer tala ett annat språk flytande, boendes i något land som jag i dagsläget aldrig hört talas om. Jag kanske flyttar ut på landet eftersom min nyblivne man är bonde och har namn på alla sina trettioåtta får, utan att minnas mitt mellannamn. Tänk om jag blir jätterik efter att ha vinnut superchansen och strosar runt i smaragdtäckta glasögon utan styrka eller lever så knaprt att jag knappt har råd med mat åt mina tolv stackars barn. Jag och Viktor kanske skaffar familj, bosätter oss på söder och blir stammisar på Koh Panghan så vi alltid får gå före i den oändliga middagskön. Jag kanske kommer att spenderar min fritid genom att gå på musikal och ångra att jag aldrig tordes söka den där utbildningen som jag helst av allt ville gå på.
Bamse kanske har rätt i det hon säger, jag hoppas verkligen att det är så. Att är man en bra människa, vilket jag anstränger mig för att vara och tycker att jag är ibland, så behöver man inte ständigt leta efter lyckan, utan den liksom hittar dig med tiden. Jag ska självfallet inte bara slappa och vänta, men det känns bra att veta att man kanske kan mötas på vägen, och knalla hand i hand sen.
Kommentarer
Trackback
