Tio stycken fingrar har fångat mig till slut
Det som har inträffat är så overkligt att jag inte kan acceptera det.
Det korsar min tanke med jämna mellanrum och när jag väl börjar tänka på det så är det väldigt svårt att sluta. Jag drömmer om det på nätterna och känner så starkt att det gör ont i hela kroppen. Någon som en gång i tiden stod mig nära och alltid har funnits i mina tankar sedan dess har nu lämnat oss. En fruktansvärt olycka berövade hans liv och jag kommer att sakna honom för alltid.
Vi hade en sång som var vår, en sång som gett mig gåshud varje gång jag hör den. "Jag tänker på dig när jag hör den här låten", sa han. Aldrig tidigare hade orden i en låt betytt eller berört mig så mycket som just den.
Han ville så gärna att det skulle bli vi, vi kunde väl i alla fall testa att ligga lite. Dessa skojsamma men seriösa övertalningsförsök fick mig att backa mer och mer då pressen blev allt större. Jag var ganska ung och trodde inte att jag kunde uppnå hans förväntningar till slut, som med tiden blivit skyhöga. Så det blev aldrig något. Och med tanke på hur charmig han var så var jag en av få som det aldrig blev något med. Det var till stor del just detta ouppnåliga, denna jakt, som intresserade och lockade honom att fortsätta höra av sig. Man får ju såklart inte känna så, men jo, jag gillade vetskapen av att det fanns någon därute som åtrådde mig och som jag kunde ty mig till i svåra stunder. Någon som utan tvekan skulle komma raka vägen till mig om jag bett om det. Någon som tyckte om mig och kände mig på ett sätt som ingen annan.
Tanken värmde men jag utnyttjade aldrig detta eftersom det var för många känslor inblandade och eftersom det handlade om just honom. Jag var rädd för att jag skulle bli kär och sårad, vilket han till och med han hade varnat mig för eftersom han visste hur det varit i tidigare situationer.
Jag var visserligen något utöver det vanliga, sa han, någon olik alla andra. Precis som han.
Han, jag, vi var som eld.
