Ibland lyckas någon göra en riktigt riktigt glad.
When he started sweet-talkin' to me
Being good isn't always easy, no matter how hard I try
Juno
Kollade precis på Juno, en film jag tyckte om, men som fick mig att må dåligt. Kan inte sätta ord på varför, men av någon anledning blev det så. Kanske skulle blivit annorlunda om jag sett den en annan dag eller stund på dagen, jag vet inte. Har att göra med småsaker runtomkring säkert som man inte tänker på.
Jag påverkas väldigt lätt och mycket av filmer, och det är verkligen på gott och ont. Mina favoriter kan jag använda som en dos uppmuntran som räcker i flera dagar genom att titta på, medan andra får mig att drömma mardrömmar eller får mig att känna mig tom inombords.
Jag älskar att se på film, iaf om den har ett bra slut, dvs lyckligt på något vis. I alla fall inte olyckligt, eller bara ofärdigt. I Juno hände det egentligen inte så värst mycket, men på ett uppfriskande och charmigt sätt flöt den på hur snabbt som helst utan att kännas långtråkig. Så, hur som helst så var Juno bra, och Julia hade rätt när hon sa att jag skulle gilla den. Tänk vad bra hon är, Julia alltså.
Som så mycket annat så börjar det bra.
Jag var på konsum och skulle precis passera kyldisken då jag ser en gammal dam i ögonvrån, som står och ser besvärad ut. Jag förstår galoppen och frågar om hon behöver hjälp, vilket hon svarar ja på. Jag hjälper henne med att öppna kyldörren och ta fram en mjölk som jag sedan lägger i hennes kundvagn. Hon tackar så hjärtligt och jag beger mig vidare efter att ha frågat om det fanns något mer jag kunde göra, varpå hon tackade nej.
Jag känner mig snäll och bra, så som man gör när man gjort något bra för någon annan.
En stund senare träffar vi på varandra igen, jag och damen, vid knäckebrödet. Där står vi en stund och pratar och hon berättar hur hon och hennes väninna hade planerat att göra så mycket kul tillsammans efter pensionen, men att hennes rygg sen hade pajat och att hon nu knappt kunde röra sig. "Akta dig för att bli gammal", säger hon. Jag flinar dumt utan att veta vad jag ska ge till svar.
Jag gillar den här tanten, hon är skön. Jag hoppas att hon har någon där hemma som väntar och kan tala om det för henne.
Precis innan jag ska bege mig mot kassan för att betala, alltså i samma stund som vi avslutar vårt samtal, så tar tanten mig på axeln och säger, nästan lite stolt, "Grattis till bebisen". Jag står och ser dum ut någon sekund, innan jag förstår. Helst av allt vill jag slå tantjäveln i skallen med min matkasse, men jag väljer att titta på henne, försöka se glad ut, och säga tack. Visst, jag kanske inte hade den bästa hållningen i den stunden, bakis och eländig. Och visst, det kanske inte var min otränade mages bästa och mest charmerande stund, men jag håller mig ändå till att det var hon som hade väldigt dålig syn.
