Livet bakom den ni kallar Sofi

Jag har alltid tyckt att jag har en viss förmåga att kunna läsa av människor i min närhet. Just nu har jag lite problem när det gäller just detta. Det känns som om du förvirrar mig lite med flit, eller så är det kanske raka motsatsen. Att du bara är helt öppen och hur lätt som helst för mig att läsa av och tyda och att det är just denna öppenhet som förvirrar.

Jag är rädd att jag ger mig in i något slags spel. Det känns som att denna period är över för min del. Visst vill jag ha utmaningar, spontanitet och passion, men inga spel. 




Om jag var ett spel skulle jag nog vara ett Yatzy, av flera anledningar. 
Jag är inte, och har aldrig varit, någon riktig tävlingsmänniska. Klart jag gillar att vinna, men lika mycket som jag tycker om att vinna ogillar jag att se någon annan förlora. Jag förlitar mig istället på att saker och ting händer av en anledning och det är detta som tar oss framåt. Det jag gör är att aldrig sluta hoppas och fortsätta att tro på bra saker. Lite som när man kastar tärningarna i Yatzy, man vet inte vad resultatet kommer att bli, men det blir ju definitivt inte sämre av att hoppas på att det ska bli så bra som möjligt.  

Jag kan inte riktigt säga att jag tror på ödet, eftersom ödet ändå bygger på en tro om att allt är förbestämt. Jag tror att ditt liv bestäms av inre och yttre orsaker, såsom alla omständigheter och människor du träffar på och den medfödda andliga och kroppsliga naturen. Jag tror att mitt liv styrs till stor del av mina handlingar och min vilja.

Mest av allt så tror jag på kärleken och dess kraft.
Jag är övertygad om att kärlek är anledningen till att vi existerar.

Jag blir så dum av dig

Säg bara till när, var, hur

Visst det är väl dumt av mig

Men jag blir som blind, jag blir som stum

Jag borde nog lugna mig

Dom kommer döma mig

Du lär väl lämna snart och här står jag kvar

För jag blir så dum av dig

Försöker ha något att göra hela tiden för att inte stanna upp och inse hur jobbigt allting är och kollapsa.

Idag vittnade mina ögon om hur eländigt allt känns, och jag är riktigt rädd att jag tar fel beslut just nu. Jag är fullt medveten om att livet inte går under hur det än slutar, men när man själv är mitt uppe i det känns det som världens jävla mittpunkt. Magkänslan säger en sak, hjärtat en annan och hjärnan en tredje. Skulle vilja kunna klona mig själv och få leva flera olika liv så man inte går miste om något, men hur skulle man kunna leva fullt ut om hela ens befintlighet är ett utspritt pussel.

Det är jobbigt just nu, riktigt förjävligt. Efter att ha levt ganska blint i flera år tillsammans med världens vackraste människa så är det kanske dags att tända lampan och inse hur det faktiskt ligger till. Gå sin egen död till mötes och förhoppningsvis hitta något ljusare på andra sidan. Eller inse att man är oskiljaktiga och hitta tillbaka.