När det inte riktigt når fram
Jag känner ofta direkt när något känns fel. Eller rätt. I det flesta fall är jag ganska klar på den punkten, även om jag ofta svajar emellan och runt i försök att se saken från olika perspektiv.
Jag är en tänkare, om det nu nödvändigtvis inte är motsats till att vara pratglad och rätt öppen. För jag tycker att jag är både och. Jag har ständigt massa tankar angående allt möjligt i mitt huvud, och får ibland lite svårt att hålla reda på allt. Som att komma in i ett rum när det är som stökigast och försöka hitta ett papper eller något som man vet finns där, någonstans.
Det är mycket som cirkulerar runt däruppe utan att riktigt ta fäste. Även om jag gillar att alltid ha mycket på gång, så är jag rädd att det ska stanna på tankestadiet. Att det ska bli ett problem att omvandla tankarna till handling, och att jag på så vis inte kommer någonvart.
Exempelvis är det jag skriver nu bara sånt som kommer fram för att jag tänker på det just nu, vilket kanske är helt obegripligt för vanliga dödliga att förstå. Hehe, ne men att skriva, även om det ibland bara blir nonsens, har alltid varit ett bra sätt för mig att varva ner och komma till ro. Att förstå mig själv ibland. Lite av trasslet inombords reds ut, och man kan få lite klarhet i vad som försiggår.
Jag är en person som lyssnar på texterna när det gäller musik. För det mesta betyder en låt bara något för mig för att texten tilltalat mig på något vis, ibland förstår jag varför, ibland inte. Om någon ber mig lyssna på en låt, så lyssnar jag på vad som sägs, inte bara den musikaliska biten, även om det självklart hänger ihop och måste ha en slags harmoni sinsemellan. Jag vet inte riktigt vad detta hade med saken att göra.
Imperiet - Som eld, det kommer nog alltid att vara min låt, och det har sina anledningar. Det är något magiskt med texten, något i hans röst som ger mig gåshud och sen var det någon en gång som berättade att denna låt hade påmint honom om mig, vilket skär och värmer i hjärtat än idag.
Kom ge mig allt som du har
Är väl någon slags svacka förmodar jag. När det blir såhär grått och trist ute så deppar jag ihop en aning. Det är ganska egendomligt hur mycket väder och vind kan påverka ens humör. Det finns ju såklart annat som ligger bakom, men jag kan iaf konstatera att den gråa hinnan över sverige inte gör saker lättare.
Kan inte himlen bestämma sig för att snöa åtminstone, och se till att en frisk kylan håller i sig så att det knarrar sådär underbart i den lätta snön på marken. Jag vill se en massa gula, röda och orangea julstjärnor som lyser i alla fönster, för vips så är hela andan mycket trevligare då. Det kan få hålla i sig ända tills det är dags för våren, som också den bör justeras och flyttas några månader bakåt, till februari förslagsvis. När den sen är här kan det knoppas för fullt, gärna att det kommer frukter och ätliga bär överallt, och att fjärilarna tittar fram lite tidigare än vanligt. Vårens har verkligen sin charm. Även om det inte är min favorit bland årstider så vet man att det då är långt kvar tills det blir kallt o dött igen. Man får känna på dofter som påminner en om hur ljuv sommaren är, och lågan därinne flammar till liv på nytt. Sommaren sen borde vara hövlig nog att inte låta det regna så fasligt och borde i synnerhet låta åtminstone varannan midsommar vara regnfri. Sen kan den sluta upp med att ta slut så fort, vi älskar den ju! Att hoppa från klippan ner i det svala vattnet för att sedan ligga och torka i solen, att grilla med goda vänner och inte bry sig om att behöva gå inomhus för att det blir för kallt på kvällen. Att rulla runt i det gröna gräset, att åka på festival, att bara inse hur lycklig lottad man är för stunden och känna sig oövervinnlig.
För sen kommer hösten, som visserligen är vacker, men samtidigt sorgsen. Och efteråt går det bara utför, precis som nu. Så snälla, kom lite snö och riktig kyla, så kanske jag kan få bli mig själv igen för en stund.
"Kom ge mig sommar
kom ge mig liv
kom ge mig kärlek och livsmotiv
kom ge mig kroppen
kom ge mig allt som du har
och jag ska stanna kvar.."
Bandit
Vad på Banditkryssning i helgen, hade en hell of a time.
Tyvärr så hände det något som avbröt två av tjejernas kväll rätt tidigt, men cicci och jag gav inte upp för det. Om jag ska vara ärlig minns jag inte exakt vad vi gjorde hela tiden, men när det inte var några barer öppna längre så anordnade vi en trappfest. I våran hytt kunde vi ju inte vara eftersom den var upptagen av två sovande flickor, men tur var väl det, hade ändå inte fått plats. Vi blev ett bra gäng där i trappan, en salig blandning av människor i alla åldrar.
Träffade på några goda vänner på båten som jag inte förväntat mig att se, vilket definitivt var trevliga överraskningar. Inte blev vi väckta av någon städare heller, vilket jag trott. Däremot gled en morgonpigg Pauline plus ett oönskat antal killar in i hytten vid lunchdags i ett försök att få oss att vakna och festa på nytt. Första försöket gick inte an, andra gången hon kom in satte åtminstone jag mig upp i sängen och körde igång igen. Och låt mig säga att jag har fått betala för det med den jävligaste baksmällan ever. Var tvungen att gå hem från jobbet igår, måndags. Hem och kräkas var det som gällde, men det var värt det om man tänker tillbaka.
