Barcelona
Sen sist har jag varit i Spanien och hälsat på Ida, som är en barndomsvän och en av de allra bästa människorna jag träffat någonsin. Hon smälter snön på vintern vill jag lova.
Tyvärr bestämde sig Idas mage för att sätta sig på tvären och rent ut sagt bli förjävlig. Hon fick maginfluensa och mådde riktigt dåligt i några dagar. Så, vad gör man? Jo, man tar över Idas barnflickeroll. Man lagar frukost åt de två små barnen, man tittar på saltkråkan såklart, man badar jättemånga gånger i poolen och man har det allmänt lattjo. Så flöt det på ett tag.
När Ida väl blev frisk åkte vi in till Barcelona. Vi träffade ett gäng trevliga finländare som kunde förstå allt vi sa, visade det sig efteråt, medan vi inte kunde förstå ett ord av vad dom sa. Förutom när dom sa glögi, för det betydde glögg. Hur det kommer sig att vi pratade om glögg på en restaurang i hjärtat av Barcelona är en annan sak.
Vi dansade igenom en hel natt på Magic, en rock n roll bar med ett oändligt flöde av störtskön musik som man kunde svinga sig till. Jag såg förmodligen oerhört dum ut där på dansgolvet, men det skiter jag i. Det var en mycket mycket rolig kväll. 
Min resa var en mycket trevlig upplevelse, som inte blev som väntat, men det kanske är just då den blir speciell, när den inte är som den alltid brukar vara.
Inatt åker jag till Egypten.
När jag var liten ville jag bli en sjöjungfru
"Vet inte vart. Vet inte när
Bara att något börjat det här
Jag skall bli fri, och jag skall bli
del av din värld"
Gunga hammock på en ballkong
Har varit en mycket märklig sjukdomsdag idag. Febern har lekt rövare.
Känns som om allt fungerar tvärtom. När jag tar ipren o väntar någon timme, så mår jag ännu sämre och febern stiger jättemycket. Sedan, ett bra tag senare så har jag nästan ingen feber alls. Kroppen verkar sega rejält.
Det ömmar i hela kroppen, och alla mina hårstrån på armar o ben känns som små sylvassa små nålar som stickts in i min kropp. Huvudet hettar och jag känner mig som i en liten bubbla.
Gårnatten var fantastiskt trevlig. Vi blev ett mysigt litet gäng på 6 personer där allt flöt på nra. Vi rökte vattenpipa, kollade i skolkataloger, drack upp en flaska sambuca, bokade en tågbijett så att jocke ska få åka till sin kärlek i gbg, spelade gitarr och störde uppenbarligen några fruktansvärt ohyffsade grannar. Det blev väldigt sen hemgång, och jag tror att jag lyckades dölja min frustration över taxichaufförens oförmåga att hjälpa till.
Jag visste redan när jag drog hemifrån att febern var ett faktum, men jag ignorerade den, längtan efter att träffa alla var mycket större än feberns obehag. Och jag ångrar mig inte en sekund.
Känns som om allt fungerar tvärtom. När jag tar ipren o väntar någon timme, så mår jag ännu sämre och febern stiger jättemycket. Sedan, ett bra tag senare så har jag nästan ingen feber alls. Kroppen verkar sega rejält.
Det ömmar i hela kroppen, och alla mina hårstrån på armar o ben känns som små sylvassa små nålar som stickts in i min kropp. Huvudet hettar och jag känner mig som i en liten bubbla.
Gårnatten var fantastiskt trevlig. Vi blev ett mysigt litet gäng på 6 personer där allt flöt på nra. Vi rökte vattenpipa, kollade i skolkataloger, drack upp en flaska sambuca, bokade en tågbijett så att jocke ska få åka till sin kärlek i gbg, spelade gitarr och störde uppenbarligen några fruktansvärt ohyffsade grannar. Det blev väldigt sen hemgång, och jag tror att jag lyckades dölja min frustration över taxichaufförens oförmåga att hjälpa till.
Jag visste redan när jag drog hemifrån att febern var ett faktum, men jag ignorerade den, längtan efter att träffa alla var mycket större än feberns obehag. Och jag ångrar mig inte en sekund.
"Taktik är konsten att vinna ett slag, strategi är konsten att vinna ett krig".
Ju längre tiden går desto mer förstår jag att saker inte alltid blir som man önskar. Det kanske för något gott med sig i slutänden, men när det väl sker så känns det inte riktigt så.
Det gäller att hela tiden vända saker och ting till sin fördel, att försöka se glimten av ljus även i den mest kolsvarta av tunnlar. För rätt som det är så tar ljuset över och börjar skina meningsfullt på något som ändrar din inställning. Något du kanske tidigare inte lagt märke till. Jag hoppas att jag någongång kommer vara den som det skiner om och som någon finner som just det där meningsfulla.
Gud, jag vet inte alls vart jag vill komma, är hemkommen från en kortare krogrunda än vad jag till slut hoppades på och har en jävla massa tankar skjutandes runt i skallen. Inte på grund av just det.
Hur mycket jag än försöker tänka på något annat så irrar en fråga runt i huvudet på mig, som lyder "Med vem då?". Jag tänker dock inte ställa den öga mot öga, för svaret kommer eventuellt att såra. Ibland är det kanske bättre att inte veta svaret på allt som man undrar över. Man får hoppas att ens undran ger med sig och faller i glömska till slut, så att man inte ens minns vad det var man undrade över från första början. Jag vet inte om det går, men det märker jag nog snart. Minns jag inte vad det här inlägget handlar om sen, så är det ju bara att fortsätta med den strategin.
I det här fallet handlar det om ett krig där andra givetvis är inblandade, men som utspelar sig inom mig.
Det gäller att hela tiden vända saker och ting till sin fördel, att försöka se glimten av ljus även i den mest kolsvarta av tunnlar. För rätt som det är så tar ljuset över och börjar skina meningsfullt på något som ändrar din inställning. Något du kanske tidigare inte lagt märke till. Jag hoppas att jag någongång kommer vara den som det skiner om och som någon finner som just det där meningsfulla.
Gud, jag vet inte alls vart jag vill komma, är hemkommen från en kortare krogrunda än vad jag till slut hoppades på och har en jävla massa tankar skjutandes runt i skallen. Inte på grund av just det.
Hur mycket jag än försöker tänka på något annat så irrar en fråga runt i huvudet på mig, som lyder "Med vem då?". Jag tänker dock inte ställa den öga mot öga, för svaret kommer eventuellt att såra. Ibland är det kanske bättre att inte veta svaret på allt som man undrar över. Man får hoppas att ens undran ger med sig och faller i glömska till slut, så att man inte ens minns vad det var man undrade över från första början. Jag vet inte om det går, men det märker jag nog snart. Minns jag inte vad det här inlägget handlar om sen, så är det ju bara att fortsätta med den strategin.
I det här fallet handlar det om ett krig där andra givetvis är inblandade, men som utspelar sig inom mig.
Försvinn bara, tack.
Olika omständigheter har tillsammans skapat en klump som befinner sig inuti min mage.
Att få tag i lägenhet visade sig inte vara det allra lättaste. Bara tanken av att behöva pendla mellan Stockholm och Nyköping gör mig illamående. Jag vill definitivt leva och bo där, så att jag kan fokusera ordentligt på utbildningen. Komma bort lite helt enkelt, se saker ur ett annorlunda perspektiv.
Sen är det lika bra att jag lämnar Tyresö ett tag. Jag tycker verkligen inte om att inte tycka om någon, men just nu ogillar jag någon så starkt att jag nästan spricker. Det bör inte vara så, personen har egentligen inte gjort något för att förtjäna det, bara inkräktat i mitt liv. Det kliar i fingrarna, gnisslar om tänderna och kokar inom mig. Jag vill sparka, slita, spotta och svära, men istället ligger jag här och tänker. Kommer inte direkt nånvart, eftersom jag kräver svar som jag inte kan ge mig själv, utan att vrida på sanningen till min egen fördel.
Så, jag är en mordisk och snart hemlös flicka på 22 år, med en mycket förvirrad och aktiv hjärna. Vem vill ha?
Att få tag i lägenhet visade sig inte vara det allra lättaste. Bara tanken av att behöva pendla mellan Stockholm och Nyköping gör mig illamående. Jag vill definitivt leva och bo där, så att jag kan fokusera ordentligt på utbildningen. Komma bort lite helt enkelt, se saker ur ett annorlunda perspektiv.
Sen är det lika bra att jag lämnar Tyresö ett tag. Jag tycker verkligen inte om att inte tycka om någon, men just nu ogillar jag någon så starkt att jag nästan spricker. Det bör inte vara så, personen har egentligen inte gjort något för att förtjäna det, bara inkräktat i mitt liv. Det kliar i fingrarna, gnisslar om tänderna och kokar inom mig. Jag vill sparka, slita, spotta och svära, men istället ligger jag här och tänker. Kommer inte direkt nånvart, eftersom jag kräver svar som jag inte kan ge mig själv, utan att vrida på sanningen till min egen fördel.
Så, jag är en mordisk och snart hemlös flicka på 22 år, med en mycket förvirrad och aktiv hjärna. Vem vill ha?
Egentligen
Det sorgliga är att jag inte ens kan bestämma mig för om det är du eller jag som är helt dum i huvet. Du för att du inte fattar någonting, jag för att jag fattar allt, utan att låtsas om det.
Ibland hatar jag att vara den som behöver känna så jävla mycket. Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Egentligen är det inte fel att vilja ha någon för sig själv.
Ibland hatar jag att vara den som behöver känna så jävla mycket. Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Egentligen är det inte fel att vilja ha någon för sig själv.
Allt är lite huller om buller
För det första, jag är överlycklig över att ha kommit in på skolan! Men, det medför mycket känslor och tankar kring allt möjligt.
Vad gör man när allt känns konstigt och man inte är säker på någonting? Jo, då skickar jag sms som jag sen ångrar att jag skickade. Även om dom inte betydde något särskilt, utan snarare bara innehöll töntiga övertalningsförsök, så borde dom bara inte skickats. Att verka svårflörtat är verkligen inte min grej, vilket är en nackdel i många sammanhang. Tänker jag på någon eller något, så går tiden mer långsamt än någonsin, och jag blir alldeles för otålig för att låta det vänta. Något jag försöker jobba på, utan vidare framgång.
Man hoppas väl att den man hör av sig till har mod nog att säga till om man blir jobbig, det skulle jag i alla fall gjort. Eller kanske inte. Åtminstone hoppas jag att jag skulle det.
Imorn blire fest. Ska inte dränka mina sorger utan bara koppla bort allt för en stund. Ludda till det lite.
Vad gör man när allt känns konstigt och man inte är säker på någonting? Jo, då skickar jag sms som jag sen ångrar att jag skickade. Även om dom inte betydde något särskilt, utan snarare bara innehöll töntiga övertalningsförsök, så borde dom bara inte skickats. Att verka svårflörtat är verkligen inte min grej, vilket är en nackdel i många sammanhang. Tänker jag på någon eller något, så går tiden mer långsamt än någonsin, och jag blir alldeles för otålig för att låta det vänta. Något jag försöker jobba på, utan vidare framgång.
Man hoppas väl att den man hör av sig till har mod nog att säga till om man blir jobbig, det skulle jag i alla fall gjort. Eller kanske inte. Åtminstone hoppas jag att jag skulle det.
Imorn blire fest. Ska inte dränka mina sorger utan bara koppla bort allt för en stund. Ludda till det lite.
