Livet bakom den ni kallar Sofi

Har varit en mycket märklig sjukdomsdag idag. Febern har lekt rövare.
Känns som om allt fungerar tvärtom. När jag tar ipren o väntar någon timme, så mår jag ännu sämre och febern stiger jättemycket. Sedan, ett bra tag senare så har jag nästan ingen feber alls. Kroppen verkar sega rejält.

Det ömmar i hela kroppen, och alla mina hårstrån på armar o ben känns som små sylvassa små nålar som stickts in i min kropp. Huvudet hettar och jag känner mig som i en liten bubbla.
 
Gårnatten var fantastiskt trevlig. Vi blev ett mysigt litet gäng på 6 personer där allt flöt på nra. Vi rökte vattenpipa, kollade i skolkataloger, drack upp en flaska sambuca, bokade en tågbijett så att jocke ska få åka till sin kärlek i gbg, spelade gitarr och störde uppenbarligen några fruktansvärt ohyffsade grannar. Det blev väldigt sen hemgång, och jag tror att jag lyckades dölja min frustration över taxichaufförens oförmåga att hjälpa till.

Jag visste redan när jag drog hemifrån att febern var ett faktum, men jag ignorerade den, längtan efter att träffa alla var mycket större än feberns obehag. Och jag ångrar mig inte en sekund.