tolfte
Jag tror kanske inte, snarare hoppas, att jag kommer vakna en morgon och känna att jag kommit till den punkt då jag har fått nog. Inte 'fått nog' som i 'jag står inte ut längre', utan fått nog på det sättet då man känner att man inte känner något mer eller tänker det längre. Just nu brinner en eld av längtan och spänning. Hade jag fått se mig själv som jag beter mig just i dessa stunder av hetta så hade jag gett mig själv en rak höger. Jag tål inte att jag knappt förstår vad jag gör och vilka konsekvenser det skulle kunna få.
Det är som att något bosatt sig inuti och bestämmer mer än jag kan kontrollera, på ett sätt som jag både intresseras av och avskyr. Något man inte vill, men inte heller kan slita sig ifrån. Men jag är en bra tjej, och det tänker jag fortsätta vara. Lite jävlig ibland bara.
Och darling darling, min vän långt borta.
Det där jag pratade om att jag skulle skriva om här (som jag hitills bara har en kladd på) är ej bortglömt, snarare 'bortatappad' just nu, förmodligen i en flyttkartong fortfarande. Hur som helst, det kommer..
