Du trodde fel herr P
..om du trodde att jag tror på dig när du säger att du inte menade det fina du sa i helgen. Att du bara ville få ett ligg. Jag kanske inte har en hejdundrande självkänsla, men tillräckligt för att våga inbilla mig att du faktiskt tycker mer om mig är så. Du har nog tyckt om mig mer än kanske någon någonsin tidigare har gjort. DIna ord såhär i efterhand kan inte ändra på handlingarna som utspelade sig förrut, som tydligt visade ditt tycke då. Inte bara en, utan flera gånger under en ganska lång period. Finns inget du kan säga som får dom minnena att inte värma längre. Även om jag inte tror dig så gör det förjäkla ont och jag känner mig sårad. Du har ju förmågan att alltid lyckas beröra mig på djupet, dumma dumma du.
Det blev inget ligg självklart.
Kärlekstunneln och helvetesgapet i en och samma åktur
Människor som bevisligen inte bör vara vänner blir vänner på nytt.
Varför det gör ont är svårt att förklara, men inom mig tar det emot.
Dom lyssnar på mig, blir berörda och gråter en skvätt, sen är det likförbaskat dom som går och gör samma misstag som jag. Då känns orden sådär lagom betydelsefulla.
Man borde inte kunna ge någon en andra chans fler gånger än just en, möjligen två, men det gjorde jag. För att jag var rädd att förlora henne.. för att jag gjorde vad som helst för henne. Uppenbarligen känder hon inte detsamma, eller så hade hon bara ett oacceptabelt, nästan avskyvärt, och väldigt udda sätt att visa det på. Ibland.
Ekot finns kvar därinne, även om hon i princip suddats ut på min världskarta.
Jag kanske bara är avundsjuk.
Det är i alla fall inte ditt fel.
Jag tänker inte anstränga mig något mer nu av den enkla anledningen att han inte gör det.
-
Du tänker att det är väl lika bra, även om det inte känns så egentligen. Inte helt och fullt ut. Men det är precis det som är felet, det är på den punkten som du måste skärpa dig. Herregud, man kan inte få allt man vill, även om man inte nödvändigtvis vill ha det, utan bara dras till det av någon anledning.
Man får inte alltid det man vill och vill inte alltid ha det man får.
Varför kan du inte bara släppa tanken, och låta det bli ett minne blott, om ens det. Men det är ju inte ditt fel egentligen, utan hans. Skulle inte han finnas skulle det aldrig ha blivit såhär. Kunde han inte bara vara tilldragande på något annat sätt än just det som tilltalar dig? Han kanske kunde vara dum, en sådan som du aldrig skulle få tycke för. Eller så kunde han bara ha varit en självklar framtida kärlek redan sen barnsben, så slapp du ha dåligt samvete och känna dig dum för att du gillar honom, eftersom det redan var förbestämt. Som i svanprinsessan, man vet att det kommer att bli dom en vacker dag, det finns inget annat.
Du tycker om att tycka om människor helt enkelt, men det är jobbigt när det blir på det förbjudna sättet. Då pirret i magen har övergått från glädje över att se någon som ligger en varmt om hjärtat, till något annat. Behöver inte vara mer betydelsefullt, bara kännas på ett annat sätt. När obehag blandas med längtan, spänning och rus.
-
Jag tycker inte om att tycka om honom eftersom jag inte tycker om att tycka om någon som jag inte riktigt kan tycka om att tycka om.
Det dansar, snurrar runt.
Det har liksom börjat svida, det dansar, snurrar runt.
Jag vet inte riktigt vad det är.
Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt
men jag börjar nästan tro att jag är kär.
Och jag vet att det är helt ur fas med allting vi bestämt
om oberoende och distans.
Jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt
men tror du inte att vi har en chans?
Han är bara så bra. Loke, sångaren, alltså. Och han den andra.
Modeblogg, nej tack.
Herregud, jag är ju på jobbet!? Jag kommer på mig själv, för minst femte gången, med att sitta nerhasad på stolen och inne i min egen värld till tusen. Jag är inte i balans idag och känner stort obehag över hur ont det gör i bröstet när jag andas djupt. Jag har suttit i en timme nu minst och läst en tjejs blogg, fortfarande ovetande om jag gillar den eller ej. Alla dessa modebloggar gör mig bara mer och mer irriterad. Vilket jädra trendhysteri, som om det inte finns viktigare och mer intressanta saker att bry sig om. Jag kan inte säga att jag är totalt ointresserad av mode, men herregud, det finns en gräns som jag personligen tycker vi överskridit med hästlängder by now.
Bara för det.
Jag har aldrig haft en typisk klädstil som går att rama in och kategorisera. Jag har det jag känner för, vilket innebär en stor variation, med inspiration från alla möjliga hörn. Jordnära färger ligger mig varmt och hjärtat och får mig att känna mig bekväm, men ibland är chockrosa, knallgul eller silver färger som täcker min kropp. I dåliga dagar väljer jag med största sannolikhet något svart, för att dölja så mycket som möjligt av alla kurvor både här och där. Är jag på bättre humör kanske det blir färgglatt, eller svart igen eftersom det aldrig är fel. Håliga strumpbyxor och en snusnäsduk, Tubklänning och paljettskor, nitar och läder, mysmyskläder, trasigt, fint, kaxigt, gulligt, vågat. You name it.
Jag försöker komma på en endaste gång jag köpt ett klädeslagg för över 1000 riksdaler, men lyckas inte. En jacka för 800 kanske. En tröja för 500. Inte ens min förtjusande balklänning gick på mer än 480. Jag är inte emot att köpa dyra kläder, men det har bara inte blivit aktuellt bara. Jag köper antingen lite mer och biligare, eller lägger pengarna på annat.
Jag tycker inte att det finns någon snyggare stil
än att vara trygg i de kläder man bär,
hur moderna eller omoderna dom än är.
Jag satsar på livet
Jag är inställd på det nu, det är så det skall bli.
När tiden är inne ska jag söka till en av de få musikalutbildningar som finns i Sverige och satsa järnet. När jag väl kommer in, för in ska jag bannemej, så ska jag ägna två år av mitt liv till det jag i sanning brinner för. Vart det än leder kommer jag aldrig att ångra valet av sysselsättning.
Jag har nu provat på att jobba på ett vanligt jobb på kontor med vanliga människor och bra lön. Antingen är jag bara för ung för att uppskatta detta, vilket jag har svårt att tro, eller så är det helt enkelt bara ytterligare ett tillfälle som konstaterar att jag inte passar in under benämningen "vanlig". Jag vantrivs inte, men jag siktar högre än att det bara ska funka, jag ska trivas. Göra verklig nytta, utvecklas, påverka och skapa.
Att vara lite annorlunda var ofta ett hinder som liten, men ju äldre jag blir desto större nytta har jag utav den egenskapen. Det var längesen nu, men någonstans finns känslan kvar av hur ont det gjorde att vara den enda som inte fick höra det alla viskade om, att inte bli bjuden på alla kalasen och att alltid bli vald sist på gymnastiken. Men kanske tack vare just de personernas brist på ödmjukhet och medkänsla för andra människor, har dessa karaktärsdrag växt sig större hos mig, vilket jag är tacksam över. Jag vet nämligen inget värre än okänsliga, egotrippade och osympatiska personer. Att inte kunna känna och visa solidaritet eller empati är en stor förlust både för en själv och för andra, något jag finner ytterst oattraktivt.
För jag vågar satsa, bara jag vet vad jag ska satsa på.
