Modeblogg, nej tack.
Herregud, jag är ju på jobbet!? Jag kommer på mig själv, för minst femte gången, med att sitta nerhasad på stolen och inne i min egen värld till tusen. Jag är inte i balans idag och känner stort obehag över hur ont det gör i bröstet när jag andas djupt. Jag har suttit i en timme nu minst och läst en tjejs blogg, fortfarande ovetande om jag gillar den eller ej. Alla dessa modebloggar gör mig bara mer och mer irriterad. Vilket jädra trendhysteri, som om det inte finns viktigare och mer intressanta saker att bry sig om. Jag kan inte säga att jag är totalt ointresserad av mode, men herregud, det finns en gräns som jag personligen tycker vi överskridit med hästlängder by now.
Bara för det.
Jag har aldrig haft en typisk klädstil som går att rama in och kategorisera. Jag har det jag känner för, vilket innebär en stor variation, med inspiration från alla möjliga hörn. Jordnära färger ligger mig varmt och hjärtat och får mig att känna mig bekväm, men ibland är chockrosa, knallgul eller silver färger som täcker min kropp. I dåliga dagar väljer jag med största sannolikhet något svart, för att dölja så mycket som möjligt av alla kurvor både här och där. Är jag på bättre humör kanske det blir färgglatt, eller svart igen eftersom det aldrig är fel. Håliga strumpbyxor och en snusnäsduk, Tubklänning och paljettskor, nitar och läder, mysmyskläder, trasigt, fint, kaxigt, gulligt, vågat. You name it.
Jag försöker komma på en endaste gång jag köpt ett klädeslagg för över 1000 riksdaler, men lyckas inte. En jacka för 800 kanske. En tröja för 500. Inte ens min förtjusande balklänning gick på mer än 480. Jag är inte emot att köpa dyra kläder, men det har bara inte blivit aktuellt bara. Jag köper antingen lite mer och biligare, eller lägger pengarna på annat.
Jag tycker inte att det finns någon snyggare stil
än att vara trygg i de kläder man bär,
hur moderna eller omoderna dom än är.
Som jag kommenterade i saras blogg (reservoir.blogg.se):
"Jag satt (...) och kollade igenom den där kenzas blogg här om natten i brist på annat. Hon typ
"asså jag ahr en kille å vi e såååå himla kära! och typ idag köpte ja en chihuahua hihhihi åh min kille är så snygg liksom och kolla här ärr en you tube film när jag skriker och är skit rolig och här är 30 bilder från min och min killes promenad tita va kära vi eeee asså! hihhihi"
Och hon tjänar tusentals, tusentals kronor på sin blogg och får typ 147 kommentarer om hon lägger upp en bild på sig själv och skriver nåt tramsigt om vad hon gjort idag. WTF!?
Men jag har en analys också. Hon är modell, ung, har en "snygg" pojkvän och en jävla massa stålars = det finns hundratals ungar därute som vill ha hennes liv. Det närmaste de kan komma är att läsa hennes sunkiga blogg. Ska man skratta, ska man gråta? Jag vet inte".
GAH!
Till er båda två, vars bloggar jag numera regelbundet läser och beundrar:
Ytlighet är den svages försvar...
Och vi som säger vad vi tycker, klär oss som vi vill och dessutom har mage att inte falla för en jäkla massa skit... ja vi ses som The BIG fucking enemy. Tragiskt för dom, och ännu mer tragiskt för dom som nu väljer att tycka att en modell, oavsett vilken/vem, har ett liv som är avundsvärt. Om det är nått med deras liv som inte är avundsvärt så är det att få höra när man ser ut som vandrande pinne, att kom tillbaka när du gått ner 5cm runt höfterna!
Jaha??? Genom att karva bort höftbenet då eller??????
Det är inget att varken skratta eller gråta åt...det är inte värt att lägga den energin. Däremot tycker jag snarare att det är att beklaga.
Jag håller med er Fia och Sofi...!
