"Taktik är konsten att vinna ett slag, strategi är konsten att vinna ett krig".
Ju längre tiden går desto mer förstår jag att saker inte alltid blir som man önskar. Det kanske för något gott med sig i slutänden, men när det väl sker så känns det inte riktigt så.
Det gäller att hela tiden vända saker och ting till sin fördel, att försöka se glimten av ljus även i den mest kolsvarta av tunnlar. För rätt som det är så tar ljuset över och börjar skina meningsfullt på något som ändrar din inställning. Något du kanske tidigare inte lagt märke till. Jag hoppas att jag någongång kommer vara den som det skiner om och som någon finner som just det där meningsfulla.
Gud, jag vet inte alls vart jag vill komma, är hemkommen från en kortare krogrunda än vad jag till slut hoppades på och har en jävla massa tankar skjutandes runt i skallen. Inte på grund av just det.
Hur mycket jag än försöker tänka på något annat så irrar en fråga runt i huvudet på mig, som lyder "Med vem då?". Jag tänker dock inte ställa den öga mot öga, för svaret kommer eventuellt att såra. Ibland är det kanske bättre att inte veta svaret på allt som man undrar över. Man får hoppas att ens undran ger med sig och faller i glömska till slut, så att man inte ens minns vad det var man undrade över från första början. Jag vet inte om det går, men det märker jag nog snart. Minns jag inte vad det här inlägget handlar om sen, så är det ju bara att fortsätta med den strategin.
I det här fallet handlar det om ett krig där andra givetvis är inblandade, men som utspelar sig inom mig.
Det gäller att hela tiden vända saker och ting till sin fördel, att försöka se glimten av ljus även i den mest kolsvarta av tunnlar. För rätt som det är så tar ljuset över och börjar skina meningsfullt på något som ändrar din inställning. Något du kanske tidigare inte lagt märke till. Jag hoppas att jag någongång kommer vara den som det skiner om och som någon finner som just det där meningsfulla.
Gud, jag vet inte alls vart jag vill komma, är hemkommen från en kortare krogrunda än vad jag till slut hoppades på och har en jävla massa tankar skjutandes runt i skallen. Inte på grund av just det.
Hur mycket jag än försöker tänka på något annat så irrar en fråga runt i huvudet på mig, som lyder "Med vem då?". Jag tänker dock inte ställa den öga mot öga, för svaret kommer eventuellt att såra. Ibland är det kanske bättre att inte veta svaret på allt som man undrar över. Man får hoppas att ens undran ger med sig och faller i glömska till slut, så att man inte ens minns vad det var man undrade över från första början. Jag vet inte om det går, men det märker jag nog snart. Minns jag inte vad det här inlägget handlar om sen, så är det ju bara att fortsätta med den strategin.
I det här fallet handlar det om ett krig där andra givetvis är inblandade, men som utspelar sig inom mig.
Kommentarer
Trackback
