Livet bakom den ni kallar Sofi

Jag vet inte om det skulle hjälpa att tycka synd om mig själv, vill bara hitta det där jag saknar någon jävla gång.
Men det är rätt så svårt när man inte vet vad det är man faktiskt saknar. Jag vill ju börja plugga igen, så att glöden kan få väckas till den flamma den vill vara. Jag vill resa, utforska, lära känna och uppleva. Jag vill smaka nya smaker, träffa nya människor och hitta min plats på jorden. För den kan väl omöjligt vara här?.. Eller ligger kruxet i att jag inte vet hur jag ska handskas med mig själv efter så många år. Det känns lite som när jag var liten och inte kunde välja vilken glass jag ville ha en varm sommardag. Nogger eller 88an... 88an eller nogger... oledoledoff. Det slutade ofta med att jag inte köpte någon glass, men när jag väl gjorde det så ångrade jag mig alltid efter första mötet mot tungan.

Jag känner mig totalt vilse och bara inte hemma någonstans. Har en såndär obehaglig klump i halsen, när man helst bara vill kräkas för att få slippa känna den längre, hur mycket jag är hatar att kräkas.

Även om nästan alla är kvar på samma plats, med samma rutiner, så känns det som att de få som går om mig är många fler och mycket mer betydelsefulla. Dom som faktiskt gör saker med sitt unga liv, precis som jag vill. Jag vill så mycket, och inget kan stoppa mig, förutom just jag själv. 

Inspiration får jag av många vänner, sådant som verkligen drar med mitt hjärta och min längtan åt olika håll men benen står kvar här så vitt jag förstått. Som att vakna ur drömmen och besviket inse att man bara drömde.

Dom som jag vill leva livet tillsammans med och dom i vars sällskap jag är mitt sanna jag har stuckit.
Jag vill dödens döda och sticka kniven i malmö.


Inlägget blev lite väl ångestladdat, men i annat fall hade jag varit sprängd by now. Låt mig säga såhär, både humöret och självkänslan befinner sig i samma höjd som mina fotsulor just nu.