En riktig vän till mig frågade om jag saknade henne.
Efter att ha återfått talförmågan och fått ordning på de kommande orden så svarade jag, mycket osäkrare än jag hade velat.
För visst saknar jag henne, utan tvivel. Annars skulle jag säkerligen inte bli påmind lika ofta.
Som när doften från någon förbipasserande påminner, och tar dig tillbaka till en tid, då doftens dåvarande ägare stod dig närmare än någon annan. Eller som när du slår på radion och av en händelse spelas den låten som någon tidigare använt för att uttryckta sina starka känslor för dig med.
Men sen speglas sidan som berättar om när det började viskas om någon som hade kysst den du tyckte om och som du länge försökt släppa taget om, utan att ha hunnit lyckats. Din känsla säger att något är fel och du upptäckte att personen inte står vid din sida längre, utan vid någon annans en bit därifrån. Det fortsätter tills såren inte har möjlighet att läka längre.
Nyligen blev jag nästan lurad igen, men hur mycket jag än vet att vi passade så bra ihop, så vet jag ännu säkrare att det aldrig kommer kunna hålla. Vår vänskap var för opålitlig. Jag vill och vågar inte ta en chans igen, eftersom jag vet hur ont det gör när hon sedan vänder klacken med fokus på någon annan, mer intressant.
En gång i tiden kunde jag säga att jag kände så som jag nu inte känner längre. Jag vill aldrig att du ska betyda något för mig igen, bara det du betydde förut. Du var den oriktigaste riktiga vän jag någonsin haft.
