Livet bakom den ni kallar Sofi

Ibland vill jag få exakt alla jag känner och har känt att få upp en bild av mig sina huvuden, och bara hålla kvar den en stund och tänka till. Vissa för att inte glömma, andra för att släppa taget och några få för att få se att jag också känner mig ensam ibland. Jag mår alltid så hiiiiiimla bra, så därför behöver man inte höra av sig. Jag menar, det gör ju någon annan. Sen när man sitter ensam hemma en lördagkväll och vill göra något kul så går det bra att ringa och vara trevlig i vetskapen att jag grejar biffen.


Det är som idol. På utröstningen i slutet av varje final åker den personen ut som har fått minst röster. Man har inte röstat på den man vill ska bort, utan den man vill ska stanna kvar. Så glömmer alla bort att rösta på någon, för att man tror att den ändå finns kvar, så åker personen ut med huvudet före innan man hann ångra sig.


För hundrade gången på senaste tänker jag att nu får det vara nog! Nu hör jag inte av mig till någon alls på ett halvår, orättvist nog inte ens till dom som alltid finns där. Då kommer det att märkas klart och tydligt. 
Men jag vet att det brister, högst några dagar senare. Ibland vore det skönt att bara stänga av allt, tyvärr är jag alldeles för sprallig och energisk för det. Full rulle i högt tempo, många ansikten på kort tid och att alltid ha så roligt (vilket innebär många olika saker) som möjligt.  


 

En liten uppmaning bara, för ibland behöver alla påminnas om att dom finns.