Livet bakom den ni kallar Sofi

Jag vet att jag är sämst på att skriva här, åtminstone nu. Är lite av en periodare men ska skärpa mig. 
Jag skriver sällan elaka eller dumma saker, ändå blir reaktionerna onödigt stora ibland, vilket gör mig nervös och omotiverad. Vill ju inte skriva vilken smörja som helst bara för att skriva. Vet inte om jag ens skulle läsa min blogg om jag vore någon annan, men som sagt, skärpning skärpning.

Jag har mycket att se fram emot just nu, ändå känns det lite lamt. Jag är rätt rastlös av mig, något jag tycker är rätt så jobbigt. Även om jag vill ha vänner och liv runt mig jämt och ständigt så vore det skönt att kunna koppla av på riktigt emellanåt, inte på ett framtvingande sätt. Att bara sitta hemma fast man egentligen är sugen på annat. Att slippa undra vad för skoj man kan tänkas missa om man stannar hemma en helg.
 
Imorgon är det en stor dag, min lovely lady, Viktor, blir tjugo år. Har spelat in en låt till han bland annat, one of my favourites, James Morrison - You give me something. Han läser inte min blogg så ofta, så han lär ju inte göra det just ikväll heller får vi hoppas.

Trevligt att vara tillbaka.