Livet bakom den ni kallar Sofi

Jag vaknade med ett ryck tidigt imorse och undrade hur länge vår lilla bebis hade legat och gråtit i spjälsängen bredvid, utan att jag hade vaknat av det. Några sekunder senare klarnade tankarna och jag förstod att allt bara hade varit en dröm. Det var ingen som gråtit och jag hade definitivt inte blivit mamma. Men det var en sån dröm då allt känns så verkligt att man inte ens kan ana att det inte är på riktigt.

Med en känsla av lättnad tittade jag på klockan och insåg att jag fortfarande kunde sova i minst en timme till innan väckarklockan skulle börja tjuta. Kunde visserligen inte somna om ordentligt, låg och tänkte på mig själv som mamma. Jag hade hunnit drömma att jag var höggravid, var med om förlossningen (som inte var särskilt smärtsam alls otroligt nog) och ända tills barnet var några år. En ganska kort dröm egentligen, men med ett väldigt snabbt tidsförlopp. 

Nej, jag tänker då skaffa barn på ett bra tag framöver.