Livet bakom den ni kallar Sofi

Man skulle kunna säga att det var precis där det började, fast för mer än ett halvår sedan. Precis på samma plats som det slutade i lördags, efter utekvällen. Och ja, hur dumt och fånigt det än må vara så skär det lite i hjärtat att se att ögonen som då föll på mig nu tittade nästan mer åt ett annat håll. Jag saknar uppmärksamheten jag fick, och avundas riktningen som den nu tagit. Även om den inte helt och hållet tappats av, så finns den nu bara där stundvis, dock väldigt intensivt i dessa stunder, men inte tillräckligt. Som att få stora doser av ett beroende väldigt sällan, man bara trånar efter det när man är utan och kan inte riktigt kontrollera mängden när stunden väl är inne. Och dagen efter, när man vaknar upp, är hjärnan fullt av ånger och förtvivlan, men hjärtat av ett dunkande litet hopp som vägrar ge sig ändå.


I väntan på ett besked, en känsla eller bara en händelse så stannar man i det tillståndet.
Livet är inte helt lätt alla gånger.