Det börjar bra
Vi var ett gäng hos Anni idag, som bor en bit utanför nyköpingp, i oxelösund. Vi käkade pizza, drack vin, spelade en och en annan låt på gitarren o hade det trevligt. Jag hade tänkt att sova över från första början, men beslutade mig sedan för att ta bussen hem som alla andra, vilket jag uppenbarligen inte skulle ha gjort.
När vi gick av bussen o jag skulle hämta min cykel och bege mig hemåt, så hör jag konstiga ljud från framdäcket, vilket jag ville utforska, så jag bad de andra gå före, så skulle jag sen cykla ikapp. Som den väldigt otekniska person jag är inspekterar jag däcket utan att förstå vad problemet är och cykeln välter till i samma veva. Så utan att få reda på vad som är felet så välter jag cykeln och känner mig även mycket dum på kuppen. Därefter cyklar jag ikapp de andra, medan cykeln gör konstiga ljud ifrån sig.
Jag cyklar den oerhört jobbiga och långa vägen hem, som till stor del består av uppförsbacke. Jag känner mig lite smårädd där jag cyklar ensam i mörkret mitt i natten. Typiskt nog så är tjejen jag bor med bortrest just denna dag, så jag har ingen att komma hem till och få sällskap av.
När jag väl är framme besöker jag toaletten för att ta bort sminket och borsta tänderna. Sen är det dags att ringa viktor för att säga god natt, precis som vi bestämt. Jag letar efter mobilen utan att hitta den och jag tömmer hela väskan på hallgolvet, utan resultat. Jag letar överallt, till och med där jag vet att jag inte har varit, men ingen mobil. Då plingar en klocka! Jag måste ha tappat den när cykeln välte till ända borta vid busscentralen. Jag har ingen ork att cykla dit och hem igen, vilket skulle ta en timme ungefär, så jag loggar in på msn och som tur är sitter viktor vid datorn hemma i Stockholm. Han ringer en taxi till mig, jag åker dit och hittar mobilen på grusvägen och åker hem igen. Jävlar vad glad jag blev som hittade mobilen! Snacka om tur i oturen.
Men ush vad jag kände mig ensam inatt.
