Ett hum
Jag håller fast vid tron att jag är en rätt stark person, även om min kinkiga sida dyker upp då och då. Som nu till exempel.
Jag ligger i min säng i mitt nya hem borta i Nyköping. Jag har bott här i knappt 3 veckor och ikväll är jag ensam, utan min rumskompis. Viktor åkte hem för några timmar sen och jag kollade på en film jag länge velat se. Det slutar med att filmen är slut och kudden är blöt av alla tårar som runnit nerför mina kinder. Jag vet att jag oerhört lätt gråter och är väldigt känslosam av mig. Ändå älskar jag att titta på just sorgliga, vackra och känslosamma filmer. Just nu kanske inte var det bästa tillfället bara.
Jag känner mig riktigt ensam. Trots att jag hur lätt som helst skulle kunna ringa någon här i närheten och med största sannorlikhet få sällskap, så gör jag det inte. Något inom mig gör att jag låter bli. Jag tror jag vet vad det är.
Jag både beundrar och känner avundsjuka mot dom som gillar att vara ensamna. Jag har alltid känt att jag är motsatsen till en ensamvarg. Jag vill ständigt vara med människor jag tycker om i min närhet, ibland bara någon enstaka, ibland en hel bunt. För vem är jag utan alla andra? På något vis är det ju ändå så att det andra anser om mig, är den personen jag faktiskt är. Eller blir. Jag försöker vara en god människa och bra vän och tycker folk i min närhet att jag är det, så är jag ju det, för dom i alla fall. Jag är hyffsat trygg i mig själv, men utan andra blir jag lätt ängslig.
Därför är jag ensam ikväll helt enkelt. Jag måste på allvar träna på att vara ensam. Det är ju inte så att jag ogillar mig själv som enda sällskap, jag måste bara vänja mig vid att tycka om det så mycket som jag egentligen borde.
Känner mig en aning missnöjd med detta inlägg, blev inte riktigt som jag hade tänkt och jag fick inte med allt jag ville ha sagt, men ett hum om vad som försiggår i mitt huvud är ju alltid något.
Jag ligger i min säng i mitt nya hem borta i Nyköping. Jag har bott här i knappt 3 veckor och ikväll är jag ensam, utan min rumskompis. Viktor åkte hem för några timmar sen och jag kollade på en film jag länge velat se. Det slutar med att filmen är slut och kudden är blöt av alla tårar som runnit nerför mina kinder. Jag vet att jag oerhört lätt gråter och är väldigt känslosam av mig. Ändå älskar jag att titta på just sorgliga, vackra och känslosamma filmer. Just nu kanske inte var det bästa tillfället bara.
Jag känner mig riktigt ensam. Trots att jag hur lätt som helst skulle kunna ringa någon här i närheten och med största sannorlikhet få sällskap, så gör jag det inte. Något inom mig gör att jag låter bli. Jag tror jag vet vad det är.
Jag både beundrar och känner avundsjuka mot dom som gillar att vara ensamna. Jag har alltid känt att jag är motsatsen till en ensamvarg. Jag vill ständigt vara med människor jag tycker om i min närhet, ibland bara någon enstaka, ibland en hel bunt. För vem är jag utan alla andra? På något vis är det ju ändå så att det andra anser om mig, är den personen jag faktiskt är. Eller blir. Jag försöker vara en god människa och bra vän och tycker folk i min närhet att jag är det, så är jag ju det, för dom i alla fall. Jag är hyffsat trygg i mig själv, men utan andra blir jag lätt ängslig.
Därför är jag ensam ikväll helt enkelt. Jag måste på allvar träna på att vara ensam. Det är ju inte så att jag ogillar mig själv som enda sällskap, jag måste bara vänja mig vid att tycka om det så mycket som jag egentligen borde.
Känner mig en aning missnöjd med detta inlägg, blev inte riktigt som jag hade tänkt och jag fick inte med allt jag ville ha sagt, men ett hum om vad som försiggår i mitt huvud är ju alltid något.
Kommentarer
Trackback
