Det är inte långt kvar nu
"Jag skulle pröva mina läppa mot nån annan, om du lämna mig nu.. " Melodin klingar runt i mitt huvud och släpper inte taget, underbar låt.
Ikväll blir det spelning för hela slanten. På stampen klockan 21 kommer vår käre Joe déBro inta scenen och ta oss alla med storm återigen. Fantastiskt. Innan blir det lite öldrickande i någon park eller på någon liten mysig krog i närheten i sällkap av några vänner. Nu hoppas jag bara att vissa lägger plugget åt sidan och faktiskt hänger med. Livet är allt bra härligt, och det gäller att ta vara på de små gyllene tillfällena.
Imorn ska jag på öppet hus på skolan i nyköping, är nästan lite nervös. För varje dag växer nervositeten och hoppet om att komma in på skolan blir till en klump i magen. Det är verkligen dags för mig att ta ett steg vidare i livet nu, börja ett nytt kapitel. Jag kan redan nu se mig vinglandes på nyköpings gator en ljummen sensommarnatt, på väg hem efter ett krogbesök, och jag vet att jag känner mig lycklig. Jag har något att kämpa för, ett mål som ska nås.
Jag har kanske aldrig varit en riktig storstadstjej. Jag blir lätt stressad av FÖR stora ytor fullproppade med stressade och egoistiska människor som tunnelseendes armbågar sig fram. Självklart gillar jag liv och rörelse, men då i positiv andra. Jag är trött på att behöva byta buss tre gånger för att besöka en kompis. Trött på att gå till jobbet varje dag fast man egentligen inte vill. Det hade ju aldrig kommit på fråga om det inte var för lönens skull.
Ne, nu ska det bli andra bullar. Jag SKA SKA SKA komma in på utbildningen, och jag ska svettigt kämpa mig upp till toppen och skaffa kontakter som i sin tur leder till ett jobb där jag slipper undra vad fan det är jag slösar mitt liv på!? Jag må vara ung och oerfaren, men jag är mycket bättre än så! Jag vill vakna på morgonen och känna mig inspirerad och glad över att få komma till användning på ett vettigt sätt.
Jag håller tummarna så hårt att jag får kramp.
Ikväll blir det spelning för hela slanten. På stampen klockan 21 kommer vår käre Joe déBro inta scenen och ta oss alla med storm återigen. Fantastiskt. Innan blir det lite öldrickande i någon park eller på någon liten mysig krog i närheten i sällkap av några vänner. Nu hoppas jag bara att vissa lägger plugget åt sidan och faktiskt hänger med. Livet är allt bra härligt, och det gäller att ta vara på de små gyllene tillfällena.
Imorn ska jag på öppet hus på skolan i nyköping, är nästan lite nervös. För varje dag växer nervositeten och hoppet om att komma in på skolan blir till en klump i magen. Det är verkligen dags för mig att ta ett steg vidare i livet nu, börja ett nytt kapitel. Jag kan redan nu se mig vinglandes på nyköpings gator en ljummen sensommarnatt, på väg hem efter ett krogbesök, och jag vet att jag känner mig lycklig. Jag har något att kämpa för, ett mål som ska nås.
Jag har kanske aldrig varit en riktig storstadstjej. Jag blir lätt stressad av FÖR stora ytor fullproppade med stressade och egoistiska människor som tunnelseendes armbågar sig fram. Självklart gillar jag liv och rörelse, men då i positiv andra. Jag är trött på att behöva byta buss tre gånger för att besöka en kompis. Trött på att gå till jobbet varje dag fast man egentligen inte vill. Det hade ju aldrig kommit på fråga om det inte var för lönens skull.
Ne, nu ska det bli andra bullar. Jag SKA SKA SKA komma in på utbildningen, och jag ska svettigt kämpa mig upp till toppen och skaffa kontakter som i sin tur leder till ett jobb där jag slipper undra vad fan det är jag slösar mitt liv på!? Jag må vara ung och oerfaren, men jag är mycket bättre än så! Jag vill vakna på morgonen och känna mig inspirerad och glad över att få komma till användning på ett vettigt sätt.
Jag håller tummarna så hårt att jag får kramp.
Kommentarer
Trackback
